På heder och samvete.

Nu ska jag sätta mig med årets deklarationer. Jag drar mig in i det längsta, men det är jag väl inte ensam om förmodar jag.
För min egen skull är det lätt som en plätt, bara att greppa telefonen och godkänna det som Verket har räknat ut. Så den hedern är inget att tala om. GLASKLAR!

Med min mammas deklaration är det värre, ja inte med hedern utan jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra. Har nu suttit i skatteverkets telefonkö i 25 minuter och väntat på att få tala med en handläggare. En trevlig röst upprepar gång på gång hur jag sakta men säkert kommer vidare i kön. Men nu börjar det att bli långtjatigt. Jag har kopplat på högtalaren så att jag samtidigt kan sitta här vid bloggen. Nu ni är det min tur!!! .................PAUS..................

Jaha nu så vet jag hur jag ska gå vidare, det var ju inget konstigt alls eftersom bouppteckning var klar och godkännd. Men det tog nästan 30 minuter att få det beskedet. Nu kan jag göra precis som med min egen, greppa telefonen och godkänna. Skönt!!!

Men värre är det med min mans, han MÅSTE deklarera på Näringsblankett. Märker ni vad jag skriver ” HAN måste”, i verkligheten ÄR DET JAG som gör det. Jag som är hans samvete. Gud vad skönt för honom att få lämna ifrån sig sitt samvete och samtidigt behålla hedern i behåll.
Här ska jag nu vända och vrida på siffror. Trolla med balansräkning/resultaträkning/avskrivningar m.m
Hur det går? Ja, den som lever får se.

ROLIGT ÄR DET I ALLA FALL INTE!!!