SOMMARMINNEN.

Så här i mörka november är det skönt att sitta och minnas sommaren med mina barnbarn. Det blir så långt mellan besöken och nu tränger sig längtan på efter dom.

Jag minns en utflykt som vi gjorde när två av mina barnbarn var här i augusti, en som var för dem lite annorlunda. Maken och jag bestämmde att vi skulle ta dem med på dressinåkning. Vi packade ner matsäck stuvade in barnen i bilen sen for vi iväg. Det var en liten bit att åka med bilen och ungarna undrade vart vi nu skulle ta vägen. De kände inte igen körsträckan. Inte gick den till stranden, bondgården eller till det stora Lek och Bus huset. De frågade hela tiden och undrade med spänning i rösten vart vi var på väg.

Väl framme vid dressinstationen fick de stora ögon när de såg dessa cyklar. -Skulle vi åka på dem? – Tänk om det kom ett tåg? -Behövde man ingen hjälm? (det skulle man nog behövt) Till saken hör att mina barnbarn bor i storstaden, så sådana här fortskaffningmedel hade de aldrig sett. Frågorna var många och ivern stor att komma iväg. Vi hyrde två dressiner och tog varsitt barn. Moa som ”bara” är 5 år fick åka med morfar för hon nådde inte riktigt ner till pedalerna, Marcus som är stora karl på 8 år han skulle bestämmt skjutsa på mig, han ville ha kommandot över denna märkliga grej. Vi bestämmde att vi skulle åka en sträcka på några kilometer och sedan stanna och fika.

Efter vägen fick vi alla uppleva en helt fantastisk naturupplevelse. Vi åkte genom urskog passerade stora mossar och en konstgjord sjö. Lilla Moa var emellanåt lite rädd, för tänk om det skulle komma en björn eller en varg fram från skogen. Storebror skattade åt henne men jag tror nog att han också hade liknande funderingar.

Väl framme vid rastplatsen vid Håkanbol stannade vi och åt vår medhavda matsäck sedan vände vi helt om och trampade tillbaka. Det hade varit en spännande dag lite olik andra utflykter. Det pratades hej vilt om denna dressincykel i flera dagar efteråt.

FARS DAG.

Idag är det fars dag men jag känner ingen längtan efter att ära min far. Nej det känns mera som ett tvång att ringa och säga Grattis. Min far har varit en frånvarande far i nästan hela mitt liv. Det var väl i och för sig inte bara hans fel utan berodde på att mina föräldrar skilde sig när jag var liten flicka. Pappa flyttade till en annan stad långt bort så någon naturlig kontakt uppstod aldrig, utan bara påtvingade umgängeshelger och sommarveckor. Tider då jag bara längtade hem igen. Tyvärr!

Idag är min far över 80 år och änkling efter ett nytt äktenskap. Han lever mycket ensamt har just inga vänner som han umgås med. De vännerna som han en gång hade har han gjort sig osams med tillika sina syskon och grannar. Min far är en riktig surgubbe. Han ser fel i allt och alla. Det är bara hans ord som gäller.Inte heller är han så flitig med att grattulera eller att fråga efter oss andra.

Jag tyckte synd om honom en tid efter det att han blivit änkling. Åkte den långa vägen väldigt ofta för att se hur han hade det och försökte att städa undan och piffa till i hans lägenhet. Men jag uppfattade det aldrig som att han uppskattade det utan tvärtom verkade det som han inte ville att jag skulle lägga mig i. Så nu har jag slutat med detta. Talar vi med varandra i telefonen är samtalen slut på mindre än 5-6 minuter. Ej heller verkar han att bry sig så värst mycket om att fråga om min hälsa, trots att han vet att jag under en längre tid behandlats för både skivepitelcancer och Aktinisk keratos.

Nej det känns inte helt OK att fira min far idag. Men som den dotter jag är ringer jag säkert fram mot kvällen i allafall.

Olika falla ödes lotter.

För cirka ett år sedan registrerade jag mig på Facebook. När en del av mina bekanta hörde detta tyckte de att jag inget hade där att göra, det var ju bara för ungdommar. Skulle jag nu spionera på mina barn som är ganska aktiva på denna sida? Ja, kommentarerna var ganska många och väldigt fåniga.

Men jag har verkligen fått ett bra utbyte av FB. Jag har andvänt mig av denna hemsida för att spåra upp gamla barndomvänner som jag inte hört av på 30 år. Förskolebarn som jag tagit till mitt hjärta och undrat vad det blev av dem. Jag har för det mesta blivit glatt överaskad. En liten flicka som jag följt under hennes förskoleår hittade jag nere i Australien där hon lever och mår bra. En annan blyg liten tös som aldrig gjorde något väsen av sig hittade jag i NewYork, där hon studerar juridik. Detta hade jag aldrig trott att hon skulle våga, åka tvärs över Atlanten alldeles själv. Jag har numera en etablerad mailkontakt med båda och det tycker jag är jätteroligt.

Men idag hittade jag ett annat förskolebarn till mig på FB och hennes historia gjorde mig inte glad. Hon hade lagt ut sin blogg adress där och det är denna som jag nu har läst. Har inte tagit kontakt med henne och vet inte om jag ska göra det. Efter det jag läst hennes blogg kändes det verkligen som jag spionerade på henne, den var så utlämnande. Det känndes sorges i mitt hjärta att det blev så här för henne i livet. Visst hon hade en del negativa saker med sig i sin ryggsäck, men inte så att man kunde tro detta.

Hon berättar i sin blogg att hon är narkoman. Varit inlagd på olika behandlingshem. Träffat många olika män som på olika sätt utnyttjat henne. Blivit misshandlat och varit och kanske fortfarande är inne i kriminalitet. Nu är hon gravid, och pappan till barnet är en mycket äldre missbrukare. Hon skriver att hon sedan 2 månader är ren men det är däremot inte mannen. Socialen är naturligtvis inkopplad. Ja vad säger man, stackars, stackars flicka.

Jag har blivit däckad av svinviruset eller är det av mina aktiniska keratoser??

Det blev en tråkig helg för mig och min familj, inte alls det jag hade tänkt. Dotter med man och mina 2 barnbarn kom hem till oss från Partille och vi tänkte ha ett trevligt firande med BUS O GODIS Ungarna skulle klä ut sig till skräckfigurer och jag skulle också vara med på ett hörn.Jag hade glatt mig över detta för jag vill vara med och spöka trots min ”lite” höga ålder (Nja är 57 för gammalt tycker ni) Jag hade dräkten fixad det var en gammal nunnedräkt och jag skulle måla mig med svarta skuggor i andsiktet. Det skulle bli en höjdar dräkt och min lilla tös Moa 5 år var en underbar liten häxa. Mitt största barnbarn Marcus 8år var någon grön otäck vampyr, Vi skulle smyga runt i villakvarteren och skrämma människorna. Fick vi inget godis så blev det absolut något bus.

Ja vi gick iväg när mörkret lagt sig men jag började att må dåligt. Fick frossa, benen började att skaka, inne i huvudet började någon att slå med trummor. Min bröstkorg som jag nu behandlar med cellgift känndes inte ok. Stora bölder som vattnas och svider, Ja blöder tom. Värken går inåt mot lungor mm. Det börjar att kännas konstigt, jag vill och orkar nu inte vara med mera. Jag måste ta mig hem till min säng. Något känns fel, ja måste få vila.

Det var bra ungdommar för de fortsatte busandet alldeles själva så något dåligt samvete behövde jag inte ha,Efter en lång stund kom de åter med massor av godis och glada skratt. Så det hade ju funkat bra utan mig.

Jag var tvungen att gå till sängs så min man fick roa de våra bäst han kunde. Tråkigt att detta skulle inträffa nu med mig. Man undrar är det svininfluensan som är på intåg. eller om det är min Aktiniska keratos som börjar att bli besvärliga nu. Vad tror ni? Jag tyckte mig se denna lilla SVINVARELSE i skogsdungen, är han boven till allt tror ni??? Eller är det någon som blivit smittad redan. Hemska läge!! Blir man sådan då? Nästa senaro är lika hemskt det. För det är sår från Aktiniska keratoser. Sådana som min bröstkorg är beströdd av.Ja det se verkligen äckligt ut. Men då ska ni veta att det känns värre att ha dem på kroppen.


Jag ska gå till sängs nu för bokstäverna börjar att flyta samman. Jag tog nämligen en sömntablett för en stund sedan. jag hör av mig i mån av ork.. Dessa foton som bara flyter fritt överallt var ju min förhoppning att de skulle komma på den platsen som JAG bestämt och stannat där. Men men det funkar inte heller.

Godnatt

Nu är det spöktider.

Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av spöken och andlighet. Som liten flicka älskade jag att bli uppskrämd med att lyssna till otäcka spökhistorier av alla de slag. Nej, älska är väl inte riktigt det rätta ordet, men man var nyfiken och lyssnade med stora öron då vuxna satt och pratade om Svarta/Vita damen, Skogsrå, Hustomtar, Huldror, Näcken, Gråa frun m.m. Ja listan kan göras hur lång som helst.

När jag var liten hade vi ingen Tv som drog till sig familjen till kvällen. Nej det var radion som gällde och ofta lyssnade vi till radioteaterns spännande berättelser. När det kom främmande i huset var det ofta historier om övernaturliga ting det berättades om. Många av sällskapen hade upplevt något personligt med dessa ”spöken”, och det berättade de med inlevelse om. Naturligtvis fick vi barn inte vara med på ”vuxenkvällarna” utan blev iväg skickade till våra rum med uppmaning att sova. Det gjorde vi nu inte alls utan parkerade oss så nära dörren man kunde komma och lade örat intill för att höra ALLT som berättades inne i finrummet. Till slut blev man så vettskrämd att man sprang så fort man kunde tillbaks till sängen och drog täcket över huvudet och slocknade av bara förskräckelsen. Många var de nätter som jag kissade i sängen av att ha lyssnat på dessa spökhistorier. Man levde in i detta och såg skuggor, hörde röster och fotsteg från vinden. I flera dagar var man på helspänd och trodde helt blint på vad som sagts.



Inte så långt från vårt hus låg en gård som var öde. Paret som bott där hade båda dött och huset var obebott i en massa år. Vi kallade det ”DÖGÅRDEN”. I uthuset på denna gård huserade jag och några av mina kamrater. Vi gjorde iordning ett hemligt rum där, regniga och mörka dagar träffades vi där och berättade ”spökis” typ ”blodet droppar…” eller lekte ”anden i glaset”. Vi skrämde upp oss själva till bristningsgränsen. Vi var helt övertygade att det döda paret ”gick igen” inne i bostadshuset. Vi såg skuggsiluetter genom fönstren och vi hörde dörrar öppnas och stängas. Allt var ju bara hjärnspöken men det trodde vi inte då. Detta var en lek för oss och vi hade faktiskt väldigt kul.

Idag är det Halloween och jag väntar med spänning på besök av småfolket som klätt ut sig till skelett, vampyrer, häxor, mumier eller nått annat skrämmande. Min godisskål är till brädden full av sötsaker som jag ska ge alla dessa underbara ungar. BUS ELLER GODIS? Här blir det GODIS!!

Vintertid

Nu går det mot bistrare tider. Den sköna sommaren och den ljuva hösten är förbi. Ja i alla fall om man får tro almanackan. Ikväll lämnar vi sommartiden och går över i vintertid.

Jag började att skriva i min blogg när sommartiden inleddes, det har hänt en hel del för mig sedan dess. Jag har bland annat förlorat min mamma och fått en cancer diagnos som jag behandlas för. Inget av detta är särskilt roligt utan tvärtom gör stora sår i hjärtat. Sorgen efter mamma kommer och går, gör sig påmind just nu till Alla helgons dag. Har fått inbjudan från kyrka att närvara vid tacksägelsegudstjänsten över henne och alla andra som dött under året. Så det blir väl till att besöka kyrkan till helgen.

Behandlingen av hudcancern har nu kommit till bröstkorgen. Jag har avslutat pannan och gjort ett uppehåll med resten av ansiktet. Behövde vila detta ansåg min doktor. Men man mår ju inte toppen precis ändå, cellgifter går ju ut i hela kroppen och man påverkas på olika sätt, inte till det bättre. Hoppas att jag är färdig med detta när det åter blir dax att ställa om klockan till sommartid.

Glöm nu inte av er om det tränger på och ni måste besöka ”hemlighuset” för då kanske det går så här illa som på bilden. Det är ju VINTERTIDER nu!

Höstmarknad

Ända sedan jag var liten har jag besökt höstmarknaden i vår stad. Jag har en stark tradition förknippad men detta jippo. Som liten var det alltid dessa lyckobrev och polkagrisar som hägrade och brorsan han skulle ha bomber och ärtrör. Utav dessa varor finns nu bara polkagrisarna kvar ( på denna marknad i alla fall) och det är tur det. Men det har kommit till så mycket annat. Skit säjer en del men jag säger skoj. Man behöver ju inte köpa allt man kan ju titta bara.

Jag hade inte tänkt att gå för det är mycket folk ute en sådan här dag och jag skäms över hur jag ser ut. ”Burkan” är inget allternativ längre för det ser ju ännu djä… ut. Det enda som man kan ha är ju solbrillorna, men de skyler ju inte särskilt mycket, det bara känns så. När klockan hunnit bli en bra bit över tolv bestämde jag mig i alla fall för att gå. Det fick väl bli som det blir tänkte jag.

Hade jag åkt på förmiddagen hade det passat mig bättre nu var det JÄTTE mycket människor i rörelse och många bekanta ansikten. Jag träffade på en hel del och alla betedde sig konstigt. GUD, de såg ju hur jag såg ut, men inte en enda kommenterade detta. Där stod de och låtsades som ingenting, som om jag inte betydde ett endaste dugg. Detta ÄR inte ett bra bemötande tycker jag. Jag vill prata om detta inte låtsas som det inte fanns. Då var det bättre på lördagen då någon bestört påpekade mitt prickiga ansikte. Då fick jag i alla fall chans att berätta vad det var. Idag kände jag mångas blickar och outtalade frågor.

Köpte lite marknadskarameller med hem till mig själv och mannen.

Det går upp och det går ner.

Det går upp och det går ner, berg och dalbana så lång jag ser. Ena dan är högsta vinsten på lotteri andra dan så är det ingenting. Usch, som en kalldusch. ”

Ja precis så ÄR det för mig nu. Lördagen bjöd på fint humör åt mig, så då var det riktigt uppåt, men denna måndag har det varit en riktig nedsförsbacke. Det kliar och svider och självförtroendet är på bott. Dessa djä…la sårskorpor som pryder övre delen av mitt andsikte. Det värker inne i ögonhålan och om man tittar riktigt noga så ser man att ögonlocket är svullet med. Smink det kan jag glömma. Så det finns ju inget att gömma sig bakom heller. Nej nu är det den naturliga looken som gäller, och DEN ÄR INTE vacker. Modet sjunker ytterligare när jag tänker på vad lång tid det kommer ta innan behandlingen är avslutad. Jag har båda andsiktshalvorna kvar och de ska tas i omgångar på fyra veckor vardera, med en vilopaus på 3-4 veckor emellan. Därefter står bröstkorgen på tur. Det kommer att bli en ny vår och kanske försommar innan allt är över. Men då hoppas jag att jag är frisk.

Jag har varit innomhus mest hela dagen förutom en snabb tur till brevlådan. Någon skogspromenad kunde jag inte göra idag då hela skogen var invaderade av älgjägare. Vill inte riskera mitt liv, jag håller ju på att återskapa det *L*. Till city vågade jag mig inte idag, hade inte mod. Ett tag tänkte jag att jag skulle besöka en väninna men det blev inget av. Tror att jag ska ringa henne imorgon och höra om det passar sig att jag kommer en stund. För henne behöver jag inte föreställa mig hon är en sann vän.

Hur det gick för mannen ? Jo, han kom hem igen framåt kvällen. Någon älg hade han inte sett till men en härlig skogsdag det hade han haft med fika, korvgrillning och jaktprat med kompisarna. Han slocknade ganska snart på soffan för det är påfrestande att jaga älg fast man inga stöter på. Imorgon är det en ny dag för honom. Kanske, kanske får han till det

Jaktbyte ???????

Hur det gick för mannen i jakten? Jo, han hade det väldans trevligt men någon älg det såg han inte skymten av. Så här får vi fortsätta att äta falukorv. Men det är inte så dumt det heller.

Idag så smäller det

                                                                              
Idag så börjar äventyret för alla jägare så och för min man. Det är detta han längtar efter ett helt år, planerat och diskuterat om. I går kväll var han på älgmöte där det bestämmdes vilka pass de olika jaktmedlemmarna skulle få. Han blev nöjd med sin tilldelning för han fick sitta i ett av tornen. Säkert det han själv byggt och möblerat med en kasserad skön skrivbordsstol. Nja inte för jag tror att han kommer att sitta bakåtlutad där och njuta av naturen , nej det är han för uppjagad för, men det kan väl vara skönt för baken i alla fall. Så nu hoppas jag att han har tur med sig och får skjuta. Vi får se vad han har att berätta när han kommer hem fram mot kvällen.

Stoppa huvudet i....................

Jag måste ta mig ner till city imorgon. Mobilen jag köpte härom dagen uppvisar några betydande fel. Säljaren måste fixa till det för jag är ju som bekant teknikbefriad.

Eftersom jag ser så fruktansvärd ut ( se föregående inlägg) tänker jag att jag kanske skulle kamouflerar mig med en rånarluvan. Hoppas bara att jag inte skrämmer slag på folk så de kallar på polis. Det vore ju förargligt

GNÄLLBÄLTET:!

Mitt i gnällbältet ligger Örebro,där bor INTE jag. Fast nu skulle man kunna tro det för jag är en riktig ”gnällspik” nu om dagarna. Nätterna med fast då är det ingen som hör mig.

Jag mår tjuvtjockt och tycker att livet just nu är pest. Därför har jag inte skrivit något här på ett par dagar för mina tankar är på annat håll. Jag står under behandling för Aktinisk keratos ( förstadiet till skivepitelcancer) i andsiktet. Detta är en fortsättning på behandlingen för skivepitel som jag fick i sommar. På efterkontrollen upptäcktes flera hudskador som ännu inte utvecklats och som måste behandlas för att hävas. Just nu befinner jag mig mitt i denna behandling. Jag ser inte vacker ut det vill jag lova inte alls som de där bilderna jag la in i aprilbloggen (ha,ha) nej mera likt en pestsmittad. Jag undviker folksamlingar går hellre i skogen. Nu ska ju detta gå över har de sagt men just nu känns det faktiskt fördjävligt. Som terapi ska jag nu förmedla mitt gnäll till er som fortfarande läser detta…………

DET KÄNNS SKIT!! DET SVIDER,!! DET KLIAR!! DET BRÄNNER!! DET ÄR FUUULT!! DET GÖR ONT!! JAG VILL INTE HA DETTA!! JAG VILL VARA SOM INNAN!!