Hemma hos mig......................

När jag loggar in mig på Bloggen så upptäcker jag att jag inte är den flitigaste bloggaren just nu. Vet inte riktigt vad det beror på. Kanske jag behöver en paus från detta eller kanske är det så att det jag har behov av att skriva ner inte riktigt passar. Livet bjuder ju på olika.

Vad har då hänt hemma hos mig sedan sist? Jo våren har övergått till försommar. Häggen har blommat över och syrenerna  snart också. Oj vad fort det går denna "Mellan hägg och syrentid" den vackraste tiden på året. Det enda som man kan klaga på  är all denna frömjöl som har legat som ett äckligt täcke överallt både utomhus och inomhus. Men nu har det regnat i några dagar så jag tror att träden är avsköljda. Hoppas det för då blir jag också bättre i ögonen.

Angående mitt nya hudmärke som uppkommit har jag inte fått någon tid på hud ännu. Jag har ring och påpekat detta men sköterskan som svarade tar inte det på allvar tycker jag. Konstigt då jag verkligen blev uppmanad av läkaren då jag var där sist att höra av mig om jag upptäckte något nytt. Nu har ju remissen legat där i nästan en och en halv månad. Ja ja man får väl gilla läget.

Pappa i Västerås har blivit opererad för sin gråstarr men ser inget ännu. Det skulle ta upp till en vecka sa doktorn innan man kunde märka av någon förbättring. Hoppas verkligen att det lyckades för nu lever han ju i totalt mörker har bara radion som förströelse. Till det possitiva är att han numera har full hemtjänt och larm så nu känns allt tryggare på den fronten. Att flytta till annat boende och till min stad är inget som han är intresserad av. Så det får jag väl slå ur hågen.

Igår fyllde min stora Prins 11 år och idag fyller min Prinessa Maya 7 år. I helgen var alla hemma här så vi firade dem båda med ett stort kalas. Meningen var att vi skulle ha trädgårdsfest men det fick vi ställa in. Termometern visade på knappt 10 grader och stundtals stod regnet som spö i backen. Men finns det hjärterum så finns det stjärterum.

Idag känns det inget vidare..............

Idag känns det inget vidare. Har varit på sjukhuset för provtagning och för besök på ögonmottagningen. Hos ögonläkaren går jag på kontroller för att jag ligger i farozonen för att drabbats  av grön starr. Mamma hade det och min far har det samt min bror så varför skulle jag vara den som inte drabbats av detta. Jovisst kan jag ha en sådan tur att jag inte gör det men med min vanliga otur så är det nog inte så. Vet att man ska se possitivt på det mesta men ibland kanske man också måste se sanningen i vitögat. Än så länge har jag klarat mig och det får man väl vara glad för.

I förrgår var jag till min husläkare för att jag fått ett nytt hudmärke på benet och det känns ju inget vidare. Nu är det ju snart 3 år sedan jag fick beskedet att jag fått skivepitellcancer på kinden. Den lyckades de få bort men det var ju stor chans att den skulle komma tillbaka. Så nu är ju min undran om den gjort det. Ny remiss skickades till hudläkaren i Karlstad. Den gamla gällde inte längre. Så nu får jag gå och vänta på att få en ny tid där

Har också blivit sönderstucken på mina händer och armar idag då jag skulle lämna "lite" blod på labbet. Jag är jättesvår stucken. I sådana här stunder kommer tankarna på hur det skulle gå  om jag kom akutsjuk in och det är bråttom  att sätta nål. Hur ska de klara det?

Ska vila mig lite nu och försöka att "peppa" upp mig. För senare i eftermiddag ska jag hämta vår avlastningspojke.

Idag tog jag bort ännu en Blogg från min "Följelista"......

Erik Nordström

Nu var det min släkting Erik Nordströms Blogg, som han hade valt att skapa för drygt 2 år sedan då han fick reda på att han drabbats av cancer. Det blev hans sätt att förmedla ut sin status till alla oss släktingar och vänner samtidigt som jag förstår att han skrev av sig sina känslor.

Jag hade inte träffat på Erik så många gånger i livet utan visste mest vem han var av andra släktingar. Men på vår släktträff i sommeras så fick jag äntligen möta denne unge man. Att han var svårt drabbad av cancer kunde man varken se eller förstå av hans sätt att vara. Han var den som höll ångan uppe och dansade runt med sin Anna. Minglade runt och var mycket social bland oss andra. Vad jag ej då visste var att han fick ta några time out och lägga sig i bilen för vila några stunder under kvällen.

Därefter har vi haft samtal med varandra över Facebook och jag har följt hans blogg slaviskt.
Jag har fått en bild av en stor naturälskande livsnjutar som behandlade alla med stor värme och ärlighet. Därför undrar jag nu varför livet är så orättvist. Varför ska en ung människa behöva dö vid 36 år ålder? Men det får varken jag eller någon annan svar på i detta livet.

Förhoppningsvis så ses vi igen någonstanns i en annan värld där du Erik får fortsätta dina äventyr. Ta en tur med cykeln eller kajaken. Kanske springa en runda i en annan skog eller vandra i andra fjäll och lyssna på universums fåglar. Nu är din kamp här på jorden slut och jag arkiverar din blogg i mitt hjärta.

Det finns naturligtvis inget positivt med att en människa måste dö, men för mig var det possitivt att äntligen få lära känna Erik. Synd att den tiden blev så kort.
Jag citerar hans kusin Julius "Jag vet att var du än befinner dig, vilken skepnad du än har så kommer du göra det bästa av situationen och slå dig till ro. Vi ses i drömmarnas land"

Fototriss del 151: Rosa (för Rosa Bandet)

Under oktober färgas hela Sverige rosa med hjälp av företag, organisationer och privatpersoner som vill engagera sig i kampen mot bröstcancer. Man kan stödja kampanjen bland annat genom att under oktober köpa rosa bandet och andra rosa produkter. Eller starta en egen webbinsamling som Helena på Fototriss gjort. Vill du vara med i hennes kampanj så ska du SMS:a BESEGRA 5718 till 72988. Om du skriver ditt namn efter insamlingens nummer (t ex BESEGRA 5718 Helena Friberg) kommer ditt namn att synas i insamlingen, annars blir din gåva presenterad som anonym

Ju fler som bidrar är chansen större att forskarna löser gåtan och att våra döttrar och dotterdöttrar går fria från bröstcancer. För mig är min högsta önskan här i livet att mina flickor ska få leva ett friskt, rikt och hälsosamt liv.

Inte vill jag att något ont ska hända dem. Kunde jag skydda dem från allt elände i världen så skulle jag naturligtvis göra detta. Man kan komma med goda råd för att de ska slippa göra om de misstag som man själv gjort en gång. Om de lyssnar det vet jag inte, de tycker säkert att man tjatar och överdriver. Men man kan alltid hoppas att de innerest inne tar till sig något av det man vill förmedla.

Men detta med bröstcancer det rår man inte på. Så hoppet att forskarna en dag ska finna orsaken till eländet. Att de en gång kanske kan hitta ett vaccin mot detta.

Jag väljer att deltaga i Helenas fototriss med rosabilder på min Moa i olika tidsepoker.

HÄR hittar du fler bidrag till Fototriss Rosavecka.

HÄR hittar du mer information om Rosa Bandet 2011

HÄR finns årets nyheter

Onsdagstema # Ljuspunkt

Min absoluta Ljuspunkt är just nu beskedet som jag fått av min hudläkare. Han förklarade mig frisk från min hudcancer som jag stått på behandling för i snart 2 år. Men hur fotar man den ljuspunkten? Hur bildlägger man framtidstron? Jag tog Photoscape till hjälp. Tyckte att jag lyckades ganska bra.

Här kan du hitta fler LJUSPUNKTER

Nu är jag friskskriven.... JIPPI !

Idag var jag på kontroll för mina hudskador på Centralsjukhuset. Det visade sig att det blev mitt sista besök där. Läkaren friskförklarade mig men höll ett långt förmaningtal om att jag var tvungen att akta mig för solen. Så nu är jag allt tvungen att smörja in mig med hög solfaktor innan jag vistas ute i vårsolen då den dyker upp. Har man en gång drabbats av hudcancer i någon form så är det väldigt lätt att det dyker upp någon annanstanns på kroppen längre fram, sa han.

Så det är klart att jag lyder hans råd. Livet är ju väldigt kärt. Jag har inte längre sådana där såriga behandlingsområden som bilden visar. Nu är allt läkt och jag kan känna mig som en människa igen. Hoppas att den där Burkan inte behöver komma på tals igen. Ja, jag har ju aldrig andvänt någon sådan trots att jag under de värsta behandlingstiderna hade önskat att jag tillhört den religionen där sådana brukas. Nej, jag kammade ner luggen och satt på stora solglasögon och smög runt som en skygg Greta Garbo.

Skönt att den tiden är förbi och jag hoppas att den aldrig kommer åter.

HEJ IGEN! BLOGGEN........

Nu är jag hemma igen! Jag har varit en sväng till Stockholm och besökt min kära Nackafamilj. Julmarknaderna på Stortorget i Gamla stan och Skansens marknad fick också ett besök. Marknaden på Skansen var en riktig höjdare med dans runt granen för både stora och små till en riktig proffsig orkester. Maya ville inte dansa och Erik somnade i sin vagn så vi nöjde oss att se på alla de andra som förlustade sig. Köpte lite julgodis av diverse slag.( Bl.a polkagrisar, korvar, glögg och gammeldags svagdricka.) Jodå kameran hade jag med mig men den låg nerpackad i väskan och det var så kallt så vantarna ville inte av så det var lite svårt att få upp den. Förresten så är den inte så bra att ta med i mörker så det hade säkert inte blivit något bra ialla fall.
Hur mår jag då? Jodå så där. Humöret är väl inte på topp och energin har jag tappat bort. Det kliar och svider omkring behandlingsområdet. Ögonen värker och det är svårt att se ordentligt. Men nu går det på sista veckan sedan får jag vila ut från denna djävelskräm. Det ska verkligen bli skönt.
Jag har även gjort en visit hos min åldrige far i Västerås. Sopberget utanför hans dörr hade börjat att växa igen. På frågan om varför inte hemtjänsten tar med soporna var svaret att det var vikarier och de bryr sig inte. Jag vet inte vad som är sant och vad som är påhitt. Det är bara att gilla läget och fylla sopsäckarna med skräpet och gå med dem till soprummet. Nu har han ialla fall börjat att fundera över om inte hemtjänsten skulle få en egen nyckel så att de slipper att "bryta sönder" dörren
för att komma in om han inte kunde öppna för dem. Alltid något att glädja sig över. Men vi är inte där ännu. Passade på att kopiera upp ett par extra nyklar så att det finns om han skulle skrida till verket. Frågade om jag skulle hjälpa till med detta men fick till svar ett starkt NEJ. Så vad gör man?

Biverkningar av Aldara.

Nästa bakslag efter det att eldningspannan fixat till sig är att jag börjar att känna av min behandling med Aldarakrämen. Den innehåller ett cellgift som ska ta död på mina hudskador men cellgiftet sprids ju även ut i hela kroppen. Det gör att jag känner mig nedstämd och att mina ögon har påverkats. Ögonen är mycket irriterande, det kliar, rinner och bränner. Naturligtvis gör detta så att min syn försämras, att sitta här och försöka att skriva ner några rader är mycket besvärande. Det blir mycket fel och jag får radera och börja om på nytt igen och igen. Fjorton dagar återstår av behandlingstiden så det är väl bara att bita ihop och gilla läget.

Har ialla fall försökt att njuta lite av förste advent med tända ljus och saffarnsbröd. Var en tur ner till city och köpte en julkärve till småfåglarna. Lite juldekorationer till dörrkransen som jag ska göra. Hade tänkt att ha den färdig idag men ögonen sa ifrån. Får se hur det är imorgon.

Fristen är slut. Åter till Hudkliniken.

Idag var jag på återbesök på hudmottagningen för mina hudskador. (Skriver skador istället för cancer för det låter bättre) Jag har ju fått vara behandlingsfri nästan ett halvår så nu är det dax att sätta igång igen. Faaaan!!! Ja, jag tycker det är jättejobbigt skiter i om någon annan har det värre! Man är sig själv närmast. Nu blir det väl att plocka fram en Burka och gå i ide ett tag framöver för att inte skrämma slag på allmänheten. Om nu inte doktorn hittar på någon annan behandling än denna cellgiftsalva. Den fräter sönder huden och gör den sårig och uppsvälld. Liknar Frankensteins syster när det är som värst.

Idag så tog de ett nytt cellprov som ska analyseras för att bestämma behandling. Jag får svar om 4 veckor vad som gäller denna gång.

For till IKEA struntade i solen!

Ja, jag får ju inte var i solen utan att smörja in mig med hög solfaktor. Detta p.g.a mina hudskador som jag dragit på mig genom åren, då jag legat och riktigt pressat på solmadrassen. Brun det skulle man vara och alla knep var tillåtna. Jordnötolja från apoteket och en duschflaska med saltvatten att spruta över kroppen så att solen riktigt skulle på fäste. Sedan fanns det en foliefilt man skulle ligga på så att effekten blev bättre från solen. Oj, Oj, GUD SÅ DUM MAN VAR! Men nu får jag betala för detta. Aktiniska keratoser och Skivepitelcancer det är vad det handlar om idag!

Här har det alltså varit toppen väder hela dagen. Men jag for till IKEA och handlat lite grejer till nya uteplatsen. Snart är den färdig. Väntar bara på att en elektrikern sak fixa till lite kontakter. Han skulle komma på torsdag sa han. Men har är väldigt upptagen så man vet inte säkert.

Till helgen får vi besök av Nackafamiljen och några vänner från Borlänge. Skulle vara kul om uteplatsen var färdig då.

Livet med cancer ser olika ut för oss alla.

När jag för snart ett år sedan fick reda på att jag drabbats av hudcancer rasade nästan hela min värld samman. Ordet cancer skrämmde mig så till den milda grad att håren på armarna reste sig. Var det MIN tur nu, skulle denna cancer spridas runt i min kropp så att jag tillslut skulle dö? Ja ,det var de tankarna som jag fick då. Jag mådde inte så värst bra förövrigt då jag under en längre tid varit mamma åt min egen mamma som drabbats av demens.

Hudcancer finns i olika former jag har fått en som kallas för Skivepitel. Den tillhör de former som kan sätta metastaser om den går ner på djupet i huden. Jag har behandlat mig i olika omgångar med cytostatikakrämen Efudix. Eftersom min cancer sitter i mitt ansikte och på bröstkorgen förändras mitt utseende drastiskt då jag står under behandling. Det svullnar upp, blir sårigt och blöder. Jag skäms för att visa mig bland folk och önskar att jag kunde gömma sig bakom en Burka. Ja det kan kanske uppfattas som löjligt av någon men jag kan inte hjälpa detta.

Jag har haft några possitiva behandlingsresultat, men det senaste får inte läkaren bukt med. Jag har utvecklat en överkänslighet mot allt vad Efydix och Aldara heter. Eftersom sjukvården inte bedömmer min situation som akut längre har de föreslagit att jag ska vara behandlingfri under ett halvår för att sedan återta den igen i höst. Kroppen måste renas från detta cellgift.

När jag nu i bloggvärlden stöter på andra som också drabbats av cancer, men i andra former så känns min egen som en flugskit i gödselstacken. Nu är det nästan så att jag skäms för att beklaga mig över mitt eget. Tycker att jag ska vara nöjd med att den inte är livshotande, inte ännu i alla fall.

Men detta är min verklighet, min vardag som jag måste leva med. Det betyder inte att jag tycker att andras diagnoser är av obetydelse. Jag lider med er alla som på något sätt blivit drabbad av cancer. Jag läser era bloggar och jag gråter med er.

Nu måste jag lita på sjukvården.

Ja det är nog så att jag efter olika resor inom vårdsystemet tappat förtroendet för en del läkare och annan sjukvårdspersonal. Inte till fullo men så mycket att jag inte kan ta till mig det som sägs om min diagnos på ett tillfredställande sätt. Detta är nu ett stort dilemma för mig och inte för vården. Jag måste glömma gammalt groll som varit oss emellan och tro på vad min nuvarande läkare säger. Kallar honom ”min” därför att jag vid tre tillfällen i rad fått samma läkare) Ja, vad säger då han:

Jo att nu MÅSTE jag avbryta min cytostatikabehandling IGEN. Jag har helt enkelt blivit överkänslig mot detta. Jag har blivit övermedicinerad under en för tajt tid. Nu MÅSTE jag rena kroppen ordentligt, göra mig ”vit” från detta cellgift. Han säger att de behandlingar som jag lyckats slutföra har fått bra resultat. De områden som återstår är inte i akut situation utan jag kan invänta hösten och återta cytostatikan då. Jag behöver så här lång tid för att återställa kroppen till 0-läge.

Sedan är inte sommaren någon bra tid att stå på cellgiftsbehandling. Visserligen gjorde jag det förra sommaren, men det var ingen höjdare. Man ska akta sig för att få solljus på behandlingsområden. Att gömma ansiktet bakom en ”burka” är inget som jag föredrar i sommarvärmen, nu i vinterkylan hade det passat bättre. Men nu är det som det är, jag följer doktorns råd. Faktiskt ska det bli skönt att släppa tanken på detta otyg . Jag får helt enkelt lita på ”min” läkare. Det som det handlar om nu är inte malignt melanom utan en ytlig form av skivepitel och av aktinisk keratos. Båda dessa diagnoser tillhör de snällare varianterna av hudsjukdommar som orsakas av solen.

Det känns riktigt skönt när jag nu sitter här och skriver ner detta. Jag skriver in det i hjärnan på något sätt. Övertalar och hjärntvättar mig själ till att se possitivt på min situation. Jag tror att det kommer att hjälpa mig, det känns faktiskt riktigt bra. Nu ska jag bara vänta på att svullnaden, sårskorporna och kliandet m.m försvinner från mitt lilla ansikte, sedan ska jag välkommna livet igen.

Nytt år och ny cytostatikabehandling

Ja denna lilla tub tycks ju se ganska oskyldig ut, men jag kan tala om att så är inte fallet. Den innehåller ett cytostatika som behandlar bl.a olika former av hudcancer. Som jag berättat förut har jag i olika perioder behandlats för just detta på bröstkorg och andsikte. Andsiktet blev aldrig färdigt, jag bröt för jul och nyårshelgen, behövde vila upp mig. Men nu är det åter dags igen att greppa djävulskrämen. Denna gång kan jag inte dölja behandlings området med luggen nej för nu är det ena kinden och näsan som det gäller.

Jag har nu behandlats i fem dagar och började igår känna av effekten. Det började att bränna, svida och klia. En viss svullnad hade också uppstått. På morgonen när jag vaknade kunde jag inte öppna vänster öga ordentligt. det känndes precis som jag hade gått en match mot Laila Ali, eller besökt min tandläkare och fått en dunderbedövning som gått upp över kinden mot ögat. Skillnaden är nu att känslan av att ha bedövning inte släpper utan ökar i styrka istället och att bedövningen INTE tar bort smärtan. Min känsla är att ha en stel uppsvälld och rodnad andsiktshalva som liknar bedövningen som man får hos tandläkaren.

Inte är man någon Miss World heller, nej liknar mer ett vanställt monster. Man blir ju skrämd av att se sin egen spegelbild. Hoppas att de här 3-4 veckorna går fort över. Jag tänker ligga lågt och låta maken sköta rulljanserna. Är man sjuk så är man.

Till Centralsjukhuset IGEN!!

Det går inget bra med behandlingen. Jag har nu åter fått avbryta på inrådan av läkare då jag fått kraftig svullnad i ansiktet. Vänster öga är i skrivande stund igenkorkat så det är lite svårt att se bokstäverna på tagentbordet och överläppen känns som den hade fått en ordentlig smäll. Blev faktiskt lite rädd förut då jag tycktes mig känna att svullnaden var på väg ner mot halsen. Så nu är jag tillbaka till ruta ett igen. Imorgon ska jag åter in till centralsjukhuset för att träffa läkaren som ska kolla upp mig och råda mig om hur jag ska agera i fortsättningen.

Efter mitt blogginlägg igår tyckte någon att jag skräms när jag skriver om min situation och lägger ut bilder på den cytostatiska kräm som jag behandlar mig med. Det är naturligtvis INTE menat att skrämmas detta är ju MIN vardag och det är väl inte konstigt att jag skriver om den. Andra skriver om sina semesterresor eller andra trevliga aktiviteter. Det är naturligtvis roligare att ta till sig än detta.

Att man behandlar Aktinisk keratos med denna kräm vet jag också, då jag drabbats även av detta, Aktinisk keratos är inte en hudcancer men väl ett förstadie till detta. Så har man det ska man allt akta sig i fortsättningen för att sola utan hög solfaktor. Alla kanske inte får så stark reaktion på denna salva som jag utan klarar sin behandling lättare. Men JAG kan bara berätta min historia inte någon annans.

Det har också kommit till min kännedom att denna kräm säljs över nätet till människor som vill få bort sina rynkor. Man kan då fråga sig vad de har INNANFÖR pannbenet. Hur kan man bara frivilligt utsätta sig för detta, allt för att nå ungdomlig fullkomlighet. Hur OK är detta? Själfallet väljer man själv!

En glad julklapp.

Jag fick en ganska bra julklapp igår när jag var på återbesök hos doktor på hudmottagningen. Han tyckte att de behandlade områdena på min hud var till belåtenhet. Han ansåg att de aktiniska keratoserna som jag hade haft där var borta och nu skulle huden bara läka till sig. Det som är kvar tyckte han att jag kunde vänta med tills efter helgerna och då skulle jag få en ny cellgiftssalva en annan sort som kanske passade mig bättre.

Den lilla röda fläcken som jag haft på min kind som visade sig vara skivepitelcancer skulle jag däremot fortsätta att behandla med någon form av kräm som skulle göra så att värken och ärrbildningen skulle försvinna. Resultatet av detta kunde jag få vänta på ända upp till ett år, sa han.

Jag fick ingen dödsdom utan ett uppmuntrande bemötande att allt skulle bli bra, det skulle bara ta lite tid. Kändes båda snopet och glädjande, har jag överdrivit detta, är jag en liten hydrokondriker som målar allt i svart? Är det läkarna som framför besked på olika sätt så att man tolkar sin diagnos till det sämre? Jag har aldrig haft samma läkare två gånger utan det har varit nya förmågor varje gång, inget fel på dem de har varit väldigt noga och trevliga. Men nu undrar jag om de informerat mig på ett sådant sätt att jag trott mig vara dödsjuk? Eller om min hjärna inte kan ta till sig informationen på ett riktigt sätt, i så fall är det ju fel på den också *LL*.

I alla fall gick jag ut från sjukhuset med lätta steg och världen känns lite bättre nu. Den känslan är en riktig bra julklapp!



Jag har nu postat alla julkorten det är tradition hos mig att skriva ”vanliga julkort”. Jag tycker inte om detta med att skicka julhälsningar via sms och mail, naturligtvis uppskattar jag det inte heller så stort. Det har hänt att jag fått ”julkort” via mailen men då har jag skrivit ut det och lagt i min julpostkorgen. Vad tycker ni andra, vilket julkort uppskattar ni mest? Det gamla hedliga via posten eller nytänkta teknikmedoder som sms

Att smita före i en kö.

Jag har här skrivit och beklagat mig om att ”vissa” människor smiter före i vaccinationskön. När jag i eftermiddag gick in på vårdcentralens hemsida för att kolla upp när det skulle bli min tur att få vaccin, slog det mig att jag också fått gå före en massa andra kvinnor för inte så länge sedan. (Detta var nu inte min ide, utan vårdpersonalens)

Det var i våras som jag hade en tid på Centralsjukhuset för Mammografiundersökning. Nu råkade det sammanfalla med att mitt ena barnbarn var ledig från skolan och skulle vara hos oss några dagar. Hans två kusiner var också skollediga men däremot inte deras föräldrar. Jag och maken hade lovat att de tre pojkarna kunde vara med oss denna dag och att vi tillsammans kunde hitta på något kul. Jag hade totalt glömt bort denna mammografi, men när jag upptäckte det bestämmde vi att göra något bra av det.

I residentstaden där centralsjukhuset ligger finns också ett stort Lek och Bushus, där är det jättepoppis att vara. Så det blev så att vi slog ihop sjukbesök och barnbarnstillsyn. Killarna jublade när vi talade om att vi skulle åka till detta lekland. De fick först lova att uppföra sig väl innan, då de var tvungna att följa med mig till mammografin först. De lovade dyrt och heligt att sitta stilla och vara någolunda tysta i väntrummet medans jag fixade mitt ärende.

Vi stoppade in pojkarna i bilen och for iväg. Väl framme vid sjukhuset visade det sig att de var kraftigt försenade p.g.a att röntgenmaskinen havererat tidigare under dagen. Så där var det en väntan på drygt en timme innan det skulle bli min tur. Väntrummet var fyllt till bristningsgränsen, kvinnor satt i korridorerna också. (Några män också som hade föjt med sina fruar. Några barn såg jag inte till).

Ja det var bara att inse att här skulle vi bli kvar en lång stund. Jag sa till killarna att NU måste de vara ”snälla” och uppföra sig väl. Kunde de kanske hitta några Kalle Anka tidningar att titta i så länge. Men nu är det ju så att tre killar på respektive 9, 8, och 6 år KAN inte vara tysta speciellt länge. När de upptäckte var de var någonstanns (det fanns bilder på bröst lite var stanns på väggarna) uppstod det ett hysteriskt fnitter. Maken skruvade på sig tyckte att det började bli pinibelt och de väntande kvinnorna stirrade på mina pojkar med sitt ”ONDA ÖGA”. Ut till väntrummet kom sjuksystern som hade hand om informationsdisken för att se vad som stod på.

-Men OJ vad många NI var då! När hade du tid, frågade hon mig?

Jag talade om som det var att jag skulle ha varit inne för en kvart sedan och att jag var barnvakt till mina barnbarn. berättade också att vi tänkte passa på att besöka Lek och Bus -huset nu när vi ändå var tvungna att åka hit till ”storstaden”.

-Ja, det är lite trångt här just nu, väntrummet är ju inte så stort. Kom med här så ska vi se vad vi kan ordna.

Jag följde snällt med henne ut i korridoren och satt mig ner på en ledig stol lite längre bort. Hon försvann snabbt in genom en dörr men var lika snabb tillbaka hos mig.

- Kom med här så får du gå före. Du har ju i alla fall fått vänta en lite stund viskade hon till mig och log.

Glad i hågen följde jag med henne och fick mitt ärende gjort, sedan bar det iväg till Leklandet med pojkarna.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska låna dem igen och åka upp till vårdcentralen och ställa mig i kön för A H1N1 vaccinet. Men detta kanske bara fungerar i ett gyn/mammografi väntrum.

Julstök, stress och oro.

Det är bråda dagar nu, man ska baka, städa, pynda, inhandla julklappar till alla barn. Egna barnbarn, bonusbarnbarn och andra barn. Jag börjar att känna stressen inombords, tar ofta djupa andetag och försöker att lugna ner mig.

Jag ligger hyfsat bra i tid för nästan alla klapparna är inköpta och granen har vi klätt. Lussebullar och vanliga bullar är bakat, lite mera ska jag fixa till helgen. Tyngre saker som julmust och julöl är inköpt. Vi har också efter lång diskution införskaffat julskinkan. Ett tag funderade vi på att köpa en kalkon istället. För min del hade detta gått lika bra, men min man han älskar julskinka. det blir ingen jul om inte skinkan står på julbordet säger han.Efter mycket detektivarbete hittade vi en bonde som skötte om sina djur efter de regelverk som är gällande. Vi har nu alltså en ”glad ” julskinka och kan skjuta upp beslutet att bli vegetarianer.

Frågan kvarstår om detta inte är oundvikligt i framtiden, det ena djurskandalen efter den andra kan man ju läsa om nästan dagligen i tidningen. Jag är inte så bra på att laga vegetabilisk mat men det finns väl kurser man kan gå på. Jag har allt några kokböcker i ämnet men de har inte blivit så mycket andvända. De köpte jag på den tiden barnen sålde jultidningar. Köpte dem för den goda sakens skull.

I morgon ska jag på återbesök till min läkare angående min hudcancer. Jag fick ju avbryta behandlingen för någon månad sedan efter det att jag reagerat negativt på cellgiftssalvan. Jag har nu återhämtat mig efter sviterna och känner mig ganska bra. Men faktum kvarstår att jag måste bli av med detta och nu undrar jag på vilket sätt då? Vad ska han nu hitta på, ska jag återuppta samma behandling igen eller finns det andra sätt? Oron inom mig är just nu väldigt påtalig. De flesta i min omgivning bemöter mig med att ”detta fixar du” eller ” det blir allt bra ska du se” , och det är verkligen det som jag mest önskar mig i julklapp i år ATT DET FIXAR SIG!

Vintertid

Nu går det mot bistrare tider. Den sköna sommaren och den ljuva hösten är förbi. Ja i alla fall om man får tro almanackan. Ikväll lämnar vi sommartiden och går över i vintertid.

Jag började att skriva i min blogg när sommartiden inleddes, det har hänt en hel del för mig sedan dess. Jag har bland annat förlorat min mamma och fått en cancer diagnos som jag behandlas för. Inget av detta är särskilt roligt utan tvärtom gör stora sår i hjärtat. Sorgen efter mamma kommer och går, gör sig påmind just nu till Alla helgons dag. Har fått inbjudan från kyrka att närvara vid tacksägelsegudstjänsten över henne och alla andra som dött under året. Så det blir väl till att besöka kyrkan till helgen.

Behandlingen av hudcancern har nu kommit till bröstkorgen. Jag har avslutat pannan och gjort ett uppehåll med resten av ansiktet. Behövde vila detta ansåg min doktor. Men man mår ju inte toppen precis ändå, cellgifter går ju ut i hela kroppen och man påverkas på olika sätt, inte till det bättre. Hoppas att jag är färdig med detta när det åter blir dax att ställa om klockan till sommartid.

Glöm nu inte av er om det tränger på och ni måste besöka ”hemlighuset” för då kanske det går så här illa som på bilden. Det är ju VINTERTIDER nu!

Höstmarknad

Ända sedan jag var liten har jag besökt höstmarknaden i vår stad. Jag har en stark tradition förknippad men detta jippo. Som liten var det alltid dessa lyckobrev och polkagrisar som hägrade och brorsan han skulle ha bomber och ärtrör. Utav dessa varor finns nu bara polkagrisarna kvar ( på denna marknad i alla fall) och det är tur det. Men det har kommit till så mycket annat. Skit säjer en del men jag säger skoj. Man behöver ju inte köpa allt man kan ju titta bara.

Jag hade inte tänkt att gå för det är mycket folk ute en sådan här dag och jag skäms över hur jag ser ut. ”Burkan” är inget allternativ längre för det ser ju ännu djä… ut. Det enda som man kan ha är ju solbrillorna, men de skyler ju inte särskilt mycket, det bara känns så. När klockan hunnit bli en bra bit över tolv bestämde jag mig i alla fall för att gå. Det fick väl bli som det blir tänkte jag.

Hade jag åkt på förmiddagen hade det passat mig bättre nu var det JÄTTE mycket människor i rörelse och många bekanta ansikten. Jag träffade på en hel del och alla betedde sig konstigt. GUD, de såg ju hur jag såg ut, men inte en enda kommenterade detta. Där stod de och låtsades som ingenting, som om jag inte betydde ett endaste dugg. Detta ÄR inte ett bra bemötande tycker jag. Jag vill prata om detta inte låtsas som det inte fanns. Då var det bättre på lördagen då någon bestört påpekade mitt prickiga ansikte. Då fick jag i alla fall chans att berätta vad det var. Idag kände jag mångas blickar och outtalade frågor.

Köpte lite marknadskarameller med hem till mig själv och mannen.

Det går upp och det går ner.

Det går upp och det går ner, berg och dalbana så lång jag ser. Ena dan är högsta vinsten på lotteri andra dan så är det ingenting. Usch, som en kalldusch. ”

Ja precis så ÄR det för mig nu. Lördagen bjöd på fint humör åt mig, så då var det riktigt uppåt, men denna måndag har det varit en riktig nedsförsbacke. Det kliar och svider och självförtroendet är på bott. Dessa djä…la sårskorpor som pryder övre delen av mitt andsikte. Det värker inne i ögonhålan och om man tittar riktigt noga så ser man att ögonlocket är svullet med. Smink det kan jag glömma. Så det finns ju inget att gömma sig bakom heller. Nej nu är det den naturliga looken som gäller, och DEN ÄR INTE vacker. Modet sjunker ytterligare när jag tänker på vad lång tid det kommer ta innan behandlingen är avslutad. Jag har båda andsiktshalvorna kvar och de ska tas i omgångar på fyra veckor vardera, med en vilopaus på 3-4 veckor emellan. Därefter står bröstkorgen på tur. Det kommer att bli en ny vår och kanske försommar innan allt är över. Men då hoppas jag att jag är frisk.

Jag har varit innomhus mest hela dagen förutom en snabb tur till brevlådan. Någon skogspromenad kunde jag inte göra idag då hela skogen var invaderade av älgjägare. Vill inte riskera mitt liv, jag håller ju på att återskapa det *L*. Till city vågade jag mig inte idag, hade inte mod. Ett tag tänkte jag att jag skulle besöka en väninna men det blev inget av. Tror att jag ska ringa henne imorgon och höra om det passar sig att jag kommer en stund. För henne behöver jag inte föreställa mig hon är en sann vän.

Hur det gick för mannen ? Jo, han kom hem igen framåt kvällen. Någon älg hade han inte sett till men en härlig skogsdag det hade han haft med fika, korvgrillning och jaktprat med kompisarna. Han slocknade ganska snart på soffan för det är påfrestande att jaga älg fast man inga stöter på. Imorgon är det en ny dag för honom. Kanske, kanske får han till det