Att utmana ödet.

Följde med mannen till city idag,han skulle ha en ny tv uppkopling. Jag tyckte nog att det räckte med de kanalerna som vi hade, men nej nu ska det bli MERA sport. Sport, sport, sport ja det är väl intressant ibland men man måste väl dra en gräns någonstanns.Hoppas att den gränsen är nådd nu.

Medan han diskuterade med säljaren gick jag runt och tittade på mobiltelefoner. Oj vilka fina och funktionsrika det finns idag. Just när jag höll en bedårande liten nymodighet i handen började min egen att ringa i fickan. Måste naturligtvis svara och blev då varse att jag tillhörde ”stenåldern”då en ung jänta bredvid log och skakade på huvudet då hon såg min mobil. Ja, jag skämdes faktiskt, gjorde samtalet väldigt kort. Kanske var det tid nu att skaffa en annan?

Så när mannen min var färdig med sitt ärende och säljaren frågade om det var bra så eller om det önskades något annat svarade jag. – Jag skulle vilja se på en ny mobiltelefon, en nokia som det går att blogga med. Den som jag har nu klarar inte detta. Mannen min tittade till och sa BLOGGA, kan och gör du det? Nja… lite, jag har nyss börjat. Men med ny mobil så blir det lättare och roligare förstår du, sa jag.

Vad jag inte sa var att jag knappt klarade av tekniken vid datorn. Men kanske mina flickor kommer hem snart då får de visa mig. Nu har jag ialla fall en spritt ny Nokia som ligger där och skiner.

Idag har jag urnsatt min mamma.

Idag gick jag sista promenaden med min mamma. Solen sken från en klarblå himmel och det var kallt i luften. Jag gick i takt med kyrkklockorna med ett hjärta som var fullt av tårar. -Tänk att få dig tillbaka mamma i en liten urna, det känndes ofattbart. Jag viste naturligtvis att du blivit kremerad det hade jag fått reda på genom ett brev på posten. Det var också som att få ett slag i andsiktet. Gud, de hade eldat upp dig, nu fanns du inte mera, bara som aska i en urna som väntade på att komma ner i jorden.

Denna dagen blev idag efter flera månader av väntan. Jag ville att stenen skulle vara färdig med ditt namn och att planteringen skulle vara iordning.Idag hade dessa kriterier uppnåtts så den 1 oktober 2009 kl.15.00 gick jag och min mamma vår sista promenad tillsammans nerför kyrkbacken till hennes sista vilorum. Älskade mamma!

ATT FÖRLORA SIN MAMMA

Min mamma dog på midsommardagen i år. Hon hade länge lidit av demens och kunde det sista halvåret inte längre bo kvar i sitt hem utan fick flytta in på äldreboende.
Om jag hade vetat att min mamma bara skulle levt i 6 månader till hade hon fått flyttat hem till mig istället. Detta grämmer mig nu om dagarna för mamma ville inte in på ”hemmet”. Vi fick helt enkelt lura in henne där. Säga att det var ett sjukhem och att så fort hon blev bättre skulle hon få komma hem igen. Vi hade inget annat val tyckte vi då för hon kunde inte klara sig i sitt eget hem längre. Tänk om jag hade vetat då hade det blivit så annorlunda för henne. Då kanske inte hon ramlat och brutit sitt bäckenben. Då hade hon inte blivit sängliggandes och då hade hon kanske levt än idag. Åh dessa tankar.!
När jag nu besöker graven känns det så sorgset och ensamt. Jag känner mig som jag vore föräldralös, ett övergivet barn.
Jag är mycket mån om att det ska vara fint på hennes gravplats. Går ett par gånger i veckan dit och ser att blommorna fortfarande är vackra om inte så byts de ut.
Min lilla vackra mamma jag saknar dig så förfärligt mycket.

År jag religiös? Hur är man då?

Jag har fått frågan om jag är religiös. Antagligen är det för att jag skrev in min bön på Sv Kyrkans hemsida i slutet av augusti.
Ja, är jag religiös? Jag vet inte, för hur är man då? Finns det bestämmelser för hur man ska vara ?
Jag är väl som de flesta, tror på att någonting finns, någon högre makt, men vad det vet inte jag. Ödet eller Gud?
Jag går till kyrkan på bröllop och begravningar men förundras varje gång över denna frid som råder där. Tänker när jag sitter där i kyrkbänken, att varför går jag inte hit oftare Varför söker inte jag denna fridfullhet utan andledning.
Sedan blir det som vanligt i alla fall, man stannar hemma.
Men visst knäpper jag mina händer när det känns svårt och ber om stöd och hjälp. Det lärde mig min mamma när jag var liten. Hon lärde mig ochså godnattbönen ”Gud som haver barnen kär”. Det tror jag är en bortglömd bön hos våra barn idag. Tyvärr måste jag säga.
Ja, är jag religiös? Vem kan ge mig ett svar??

Välkommen sköna höstmånad.

Jag älskar hösten!! För mig finns här inga måsten,här råder stiltje i hus och trädgård. Jag är nu inte den som springer runt och städar i buskar och rabatter. Gör väl någon vända dit emellanåt och rycker lite ogräs. Men DET är inget betungande.
Den stressiga våren då ALLT måste göras för att man ska kunna njuta av sommaren och då alla barn och barnbarn invaderar huset och villatomten ( att få barn/barnbarnsbesök är ju för all del jättekul) är förbi.
Nej det är nu som jag njuter av livet. Sittande i höstsolen på altanen med kaffekoppen.
Tänder levande ljus frammot kvällen och myser i mörkret.
Drömmer mig bort i framtida önskningar.

RELATIONSPROBLEM

Föresemestern kris, Semesterkris eller Eftersemestern kris.
Om man nu har kriser för jämnan kanske man ska ta sig en allvarlig funderare på om man verkligen är ämnade för varandra.
Man lever ju bara en gång och ska man gå i ständig terapi för att behaga varandra känns det rätt menigslös tycker jag.
Läser man relationsexperten på Aftonbladet så ska kalendern innehålla uppmärkta dagar som man ska gå i samtalsterapi för att få äktenskapet att fungera. Kan man samtala sig till KÄRLEK ? Vad tycker ni ?

Den biologiska klockan

Människokroppen är finurligt konstruerad. När jag var yngre undrade jag mycket om denna biologiska klocka,tyckte att det mest var trams. Men NU förstår jag den till fullo.
Två av mina barnbarn ska vara här hos mig de två sista veckorna på sitt sommarlov. Föräldrarna måste jobba och barnen ville inte vara på fritids/dagis utan ville spendera den hos sina morföräldrar i Värmland. Jovisst det tyckte jag också var en god ide och såg fram emot detta att få vara tillsammans med ungarna. Vi skulle kramas och mysa. Åka till stranden och bada. Fiska framemot kvällen. Spela kort och annat spel. Ja göra massor av kul saker.
Nu har de varit här i en vecka och vi har gjort många roliga saker. Men orken i kroppen har tagit slut. Huvudet sprängs snart för ljudnivån i huset har stigit till 1000%.
Jodå jag har pratat med dem om detta och då LOVAR att stilla sig. Men i nästa stund är det glömt.
Just nu känner jag mig som en gammal surtant som bara klagar och tjurar över busiga barn. Det är nog DETTA som kallas för den BIOLOGISKA KLOCKAN. Man har inte alls lika mycket tålamod och kraft som när man var i fertilålder. Fast man både önskar och hoppas på det.

CINDERELLAMANNEN

Jag gillar inte boxning.Tycker inte att detta är någon sport. Nej det är misshandel av allra högsta grad. Tänk att frivilligt gå med på att bli misshandlad, eller att med välriktade slag slå någon fördärvad. Hur är man funtad i huvudet då? Ja, kanske är man redan förstörd vad vet jag?!?
Min man gillar boxning. Det är nästan alltid något i den vägen på Eurosport. Han sitter där och hejar på och kommenterar, jag sitter där och blundar. Till slut går jag och gör något annat.
Men igår satt jag kvar. Jag satt där som klistrad från kl 21 till midnatt. Då sände Tv4 filmen CINDERELLAMAN. Oj oj vilken film. Ja, det var inte själva boxningen som var det intressanta utan handlingen. Många tårar fälldes och hjärtat satt vid flera tillfällen långt uppe i halsen.
Tänk ändå att pengar betyder så väldigt mycket när man inga har. Tänk att utstå misshandel, spott och spe av kärlek för de sina. Då är kärleken stor!!!!

Hjälp jag blir dränkt snart.!

Nu får jag skriva samma igen som jag skrev till midsommar. Men till skillnad att NU får jag ta till stora bokstäver.
REGNET DET BARA ÖSER NER!!!!!!!!
Det är dyblött överallt, inne som ute. Inne för att luftfuktigheten ligger på 95% ute för att marken är mättad av all väta.
Varmt är det men igår fick vi sätta på värmen inne för att få bort all fukt. Man kände ut golvet klibbade när man gick över det. Allt man tog i var fuktigt. Sängkläderna kändes som man hade bäddat med halvtorra lakarn.
Får nog elda lite fram mot kvällen igen.
Jag har också fått en förfärlig besvärlig förkylning, virus och baciller verkar trivas i detta fuktiga och varma klimat. Detta ÄR inte kul!
Det enda som jag kan tycka är possitivt är att jag inte behöver utsätta mig för solljuset. Det är annars ganska lockande. Jag står ju under cellgifts behandling för min hudcancer, som jag skrivit om förut

SORG.

Det blev ingen glad midsommar för mig!
Min mamma dog på midsommardagen, hon reste till änglarna och lämnade mig kvar.
Här sitter jag nu och sörjer och gråter. Det känns mycket tomt, en tomhet som jag inte riktigt visste fanns.På något sätt känner jag mig övergiven ensam i hela världen
.Nu ska jag fortsätta att leva utan att ha en levande mamma. Nu finns min mamma bara på foton och i minnen.
Konstigt känns det i hjärtat, konstigt och mycket ledsamt

SKIVEPITELCANCER !!

Idag ringde läkaren från hudkliniken. Han skulle lämna svar på mitt hudprov som han tog för någon vecka sedan.
Det var inte bra, det visade förstadiet till detta hemska, vidriga, otäcka, förfärliga djäv……. ja jag kan inte hitta ord nog för det- Skivepitelcancer!!
Det hade visserligen inte gått ner i underhuden ännu men i alla fall. Jag blev och är jätteledsen.
Nu ska den behandlas i 6 veckor med cellgifts salva och får inte utsättas för solbestrålning. Hur lätt är det i dessa sommartider. Jag får väl ha någon form av kompress tejad på kinden i sommar och glömma allt vad sol och bad heter. Det är inte något svårt beslut för jag väljer livet före något annat.

Besök hos doktorn.

Idag har jag varit hos doktorn på hudmottagningen. Jag har väntat väldigt länge på att han skulle ta emot mig.Men så idag fick jag äntligen komma på besök.Det känndes lite pirrigt när jag åkte hemifrån för jag har länge studerat och sökt information om detta ”lilla röda märke” som jag har på kinden.Många kvällar har jag suttit framför datorn och sett min dödsdom på skärmen. Maling melanom!!!!!!
. Han var mycket noga och tittade länge, kände och skrapade. Sa sedan att han skulle konsultera en kollega så jag fick vänta ett litet tag. När han gått ut ur rummet var jag jättesäker på att nu, nu skulle jag snart dö. Jag hade drabbats av hudcancer. Kollegan kom in och undersökte mig också, mycket noga även hon. Sen sa de att de skulle ta ett vävnadsprov och skicka in för annalys för att få ett bestämt svar.
De skar, sydde ett stygn och satt på ett plåster. Nu skulle det dröja ca 5 dagar sedan skulle vi veta säkert. Svar skulle jag få över post eller telefon. Bara att åka hem och gilla läget.
Doktorns misstanke var ialla fall att mitt ”lilla röda märke” kunde vara basaliom eller förstadiet till skivepitelcancer. Ursh hör ni hur det låter. Men om så var fallet skulle jag inte dö, utan behandling fanns. Vid lättare en slags ”salva” som strålade bort det onda om det rörde sig om djupgående fick man ta till kniven. Det får jag acceptera bara jag inte är döende.
Allt detta för att jag ÄLSKAR solen.