GOTT NYTT ÅR!!!!

Jag önskar ALLA mina vänner här på daxbloggen ett Gott Slut och ett riktigt Gott Nytt År.
Tiden är knapp nu för att blogga men jag tar skadan igen efter nyår.

KRAM till er ALLA !!!! Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=dcLMH8pwusw

En glad julklapp.

Jag fick en ganska bra julklapp igår när jag var på återbesök hos doktor på hudmottagningen. Han tyckte att de behandlade områdena på min hud var till belåtenhet. Han ansåg att de aktiniska keratoserna som jag hade haft där var borta och nu skulle huden bara läka till sig. Det som är kvar tyckte han att jag kunde vänta med tills efter helgerna och då skulle jag få en ny cellgiftssalva en annan sort som kanske passade mig bättre.

Den lilla röda fläcken som jag haft på min kind som visade sig vara skivepitelcancer skulle jag däremot fortsätta att behandla med någon form av kräm som skulle göra så att värken och ärrbildningen skulle försvinna. Resultatet av detta kunde jag få vänta på ända upp till ett år, sa han.

Jag fick ingen dödsdom utan ett uppmuntrande bemötande att allt skulle bli bra, det skulle bara ta lite tid. Kändes båda snopet och glädjande, har jag överdrivit detta, är jag en liten hydrokondriker som målar allt i svart? Är det läkarna som framför besked på olika sätt så att man tolkar sin diagnos till det sämre? Jag har aldrig haft samma läkare två gånger utan det har varit nya förmågor varje gång, inget fel på dem de har varit väldigt noga och trevliga. Men nu undrar jag om de informerat mig på ett sådant sätt att jag trott mig vara dödsjuk? Eller om min hjärna inte kan ta till sig informationen på ett riktigt sätt, i så fall är det ju fel på den också *LL*.

I alla fall gick jag ut från sjukhuset med lätta steg och världen känns lite bättre nu. Den känslan är en riktig bra julklapp!



Jag har nu postat alla julkorten det är tradition hos mig att skriva ”vanliga julkort”. Jag tycker inte om detta med att skicka julhälsningar via sms och mail, naturligtvis uppskattar jag det inte heller så stort. Det har hänt att jag fått ”julkort” via mailen men då har jag skrivit ut det och lagt i min julpostkorgen. Vad tycker ni andra, vilket julkort uppskattar ni mest? Det gamla hedliga via posten eller nytänkta teknikmedoder som sms

Att smita före i en kö.

Jag har här skrivit och beklagat mig om att ”vissa” människor smiter före i vaccinationskön. När jag i eftermiddag gick in på vårdcentralens hemsida för att kolla upp när det skulle bli min tur att få vaccin, slog det mig att jag också fått gå före en massa andra kvinnor för inte så länge sedan. (Detta var nu inte min ide, utan vårdpersonalens)

Det var i våras som jag hade en tid på Centralsjukhuset för Mammografiundersökning. Nu råkade det sammanfalla med att mitt ena barnbarn var ledig från skolan och skulle vara hos oss några dagar. Hans två kusiner var också skollediga men däremot inte deras föräldrar. Jag och maken hade lovat att de tre pojkarna kunde vara med oss denna dag och att vi tillsammans kunde hitta på något kul. Jag hade totalt glömt bort denna mammografi, men när jag upptäckte det bestämmde vi att göra något bra av det.

I residentstaden där centralsjukhuset ligger finns också ett stort Lek och Bushus, där är det jättepoppis att vara. Så det blev så att vi slog ihop sjukbesök och barnbarnstillsyn. Killarna jublade när vi talade om att vi skulle åka till detta lekland. De fick först lova att uppföra sig väl innan, då de var tvungna att följa med mig till mammografin först. De lovade dyrt och heligt att sitta stilla och vara någolunda tysta i väntrummet medans jag fixade mitt ärende.

Vi stoppade in pojkarna i bilen och for iväg. Väl framme vid sjukhuset visade det sig att de var kraftigt försenade p.g.a att röntgenmaskinen havererat tidigare under dagen. Så där var det en väntan på drygt en timme innan det skulle bli min tur. Väntrummet var fyllt till bristningsgränsen, kvinnor satt i korridorerna också. (Några män också som hade föjt med sina fruar. Några barn såg jag inte till).

Ja det var bara att inse att här skulle vi bli kvar en lång stund. Jag sa till killarna att NU måste de vara ”snälla” och uppföra sig väl. Kunde de kanske hitta några Kalle Anka tidningar att titta i så länge. Men nu är det ju så att tre killar på respektive 9, 8, och 6 år KAN inte vara tysta speciellt länge. När de upptäckte var de var någonstanns (det fanns bilder på bröst lite var stanns på väggarna) uppstod det ett hysteriskt fnitter. Maken skruvade på sig tyckte att det började bli pinibelt och de väntande kvinnorna stirrade på mina pojkar med sitt ”ONDA ÖGA”. Ut till väntrummet kom sjuksystern som hade hand om informationsdisken för att se vad som stod på.

-Men OJ vad många NI var då! När hade du tid, frågade hon mig?

Jag talade om som det var att jag skulle ha varit inne för en kvart sedan och att jag var barnvakt till mina barnbarn. berättade också att vi tänkte passa på att besöka Lek och Bus -huset nu när vi ändå var tvungna att åka hit till ”storstaden”.

-Ja, det är lite trångt här just nu, väntrummet är ju inte så stort. Kom med här så ska vi se vad vi kan ordna.

Jag följde snällt med henne ut i korridoren och satt mig ner på en ledig stol lite längre bort. Hon försvann snabbt in genom en dörr men var lika snabb tillbaka hos mig.

- Kom med här så får du gå före. Du har ju i alla fall fått vänta en lite stund viskade hon till mig och log.

Glad i hågen följde jag med henne och fick mitt ärende gjort, sedan bar det iväg till Leklandet med pojkarna.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska låna dem igen och åka upp till vårdcentralen och ställa mig i kön för A H1N1 vaccinet. Men detta kanske bara fungerar i ett gyn/mammografi väntrum.

Julstök, stress och oro.

Det är bråda dagar nu, man ska baka, städa, pynda, inhandla julklappar till alla barn. Egna barnbarn, bonusbarnbarn och andra barn. Jag börjar att känna stressen inombords, tar ofta djupa andetag och försöker att lugna ner mig.

Jag ligger hyfsat bra i tid för nästan alla klapparna är inköpta och granen har vi klätt. Lussebullar och vanliga bullar är bakat, lite mera ska jag fixa till helgen. Tyngre saker som julmust och julöl är inköpt. Vi har också efter lång diskution införskaffat julskinkan. Ett tag funderade vi på att köpa en kalkon istället. För min del hade detta gått lika bra, men min man han älskar julskinka. det blir ingen jul om inte skinkan står på julbordet säger han.Efter mycket detektivarbete hittade vi en bonde som skötte om sina djur efter de regelverk som är gällande. Vi har nu alltså en ”glad ” julskinka och kan skjuta upp beslutet att bli vegetarianer.

Frågan kvarstår om detta inte är oundvikligt i framtiden, det ena djurskandalen efter den andra kan man ju läsa om nästan dagligen i tidningen. Jag är inte så bra på att laga vegetabilisk mat men det finns väl kurser man kan gå på. Jag har allt några kokböcker i ämnet men de har inte blivit så mycket andvända. De köpte jag på den tiden barnen sålde jultidningar. Köpte dem för den goda sakens skull.

I morgon ska jag på återbesök till min läkare angående min hudcancer. Jag fick ju avbryta behandlingen för någon månad sedan efter det att jag reagerat negativt på cellgiftssalvan. Jag har nu återhämtat mig efter sviterna och känner mig ganska bra. Men faktum kvarstår att jag måste bli av med detta och nu undrar jag på vilket sätt då? Vad ska han nu hitta på, ska jag återuppta samma behandling igen eller finns det andra sätt? Oron inom mig är just nu väldigt påtalig. De flesta i min omgivning bemöter mig med att ”detta fixar du” eller ” det blir allt bra ska du se” , och det är verkligen det som jag mest önskar mig i julklapp i år ATT DET FIXAR SIG!

KVINNOR KAN!!

Har ni hört den förut? Kanske några av er. Men den är tänkvärd så jag berättar den igen.

En man och en kvinna var på semester. Efter maten vill mannen ta en tupplur. Frun bestämmer sig då för att ta en tur i båten, fast hon inte känner till sjön. Hon åker ut en bit, slänger i ankaret, tar fram en bok och sätter sig till ro för att läsa.

Plötsligt kommer skogsvaktaren förbi i sin båt. Han stannar till vid kvinans båt och säger:

- Godmiddag frun, vad gör ni?

-Jag läser en bok, svarar hon ( och tänker, SYNS inte det)

- Det är fiskebegränsningar här, informerar han.

- Det är möjligt, men jag fiskar inte , jag läser.

- Jaha, men du har utrustning till det. Så vitt jag vet kan du börja att fiska när som helst. Jag måste ta med dig till stationen och skriva en rappport.

- För att jag LÄSER !, svarade hon förtvivlat.

-Det ÄR fiskebegränsningar här, informerade han igen.

- Men jag fiskar ju inte det ser du väl, jag LÄSER EN BOK!

-Ja , men som jag sa förut kan du börja att fiska när som helst. Jag måste skriva en rapport på detta.

- Om du gör det blir jag tvungen att anmäla dig för sexuella trakasserier.

- Men jag har ju inte rört dig, säger mannen.

- Det är sant, men du har utrustning till det. Så visst JAG vet kan du börja när som helst.

- Ha en bra dag frun, sa skogsvaktaren och åkte sin väg.

Slutsats: Argumentera aldrig med en kvinna som läser. Det är troligt att hon kan tänka samtidigt.

Ett rykte nådde mig.

Jag fick ett sms igår på eftermiddagen från en vän som jobbar inom vården. Hon tipsade mig om att det fanns AH1N1 vaccin att tillgå på vårdcentralen. Personalen som hade hand om vaccineringen hade öppnat för många ampuller och dragit upp dem i sprutor, allt för att förbereda sig på att massvaccinera olika riskgrupper. Men massan uteblev av någon underlig anledning. På något sätt måste de göra sig av med vaccinet för att bara kasta det för vinden kunde de inte göra. Då bestämmde de sig snabbt för att ringa in släkt och vänner. Detta tackar jag extra stort för.




Men samvetet gör sig påminnt. Jag har ju här i bloggen ” spytt min galla” över olika artister /politiker/fotbollslag m.m som smitit före i kön. Men detta kanske inte är att smita före, det fanns ju ingen egentlig kö

Svininfluensan verkar att eskalera

Det börjar att bli skrämmande med denna influensa tycker jag. Fler och fler insjuknar och man börjar att undra när det ska bli ens egen tur. Inget vaccin finns att få trotts att regeringen för länge sedan deklarerade att HELA svenska befolkningen skulle vaccineras. Vad har blivit fel? Är det leveranserna som uteblivit eller är det alla dessa människor i olika fotbollslag, artister, eller politiker med flera som smiter före i köerna. Undrar hur de gör och vart man ska vända sig, för nu har jag allt stor lust att göra precis som de. Jag vill ha Mitt vaccin NU inte senare då jag redan blivit smittad.

I nu läget spritas det hej vilt och man undviker att vistas i stora folksamlingar. Ja, man har utvecklat en fobi som kallas bacillskräck. Tänker sig VÄLDIGT noga för innan man bestämmer sig för att åka till ICA och handla. När man väl bestämmt sig för detta så storhandlar man för att slippa göra om shoppingen på ett tag. Väl hemma igen sköljs all fruk och grönsaker noga av i hett vatten och så spritas det igen. Det är nästan så att man går i ett ständigt rus -drogpåverkad av handsprit

I vårat hus brinner aromalampor för jämnan. De är laddade med Esteriska oljor för att rena och desinficera luften samtidigt som de ger skydd och kraft att stå emot baciller och virus. Detta har jag läst mig till i olika skrifter. Man gör ju vad man kan. ÄR JAG NOJIG ? JA, DET ÄR JAG NOG. Men livet är mig kärt. Nu ska jag ta lånehunden och gå en lååång promenad i skogen där inga folksamlingar finns.

SOMMARMINNEN.

Så här i mörka november är det skönt att sitta och minnas sommaren med mina barnbarn. Det blir så långt mellan besöken och nu tränger sig längtan på efter dom.

Jag minns en utflykt som vi gjorde när två av mina barnbarn var här i augusti, en som var för dem lite annorlunda. Maken och jag bestämmde att vi skulle ta dem med på dressinåkning. Vi packade ner matsäck stuvade in barnen i bilen sen for vi iväg. Det var en liten bit att åka med bilen och ungarna undrade vart vi nu skulle ta vägen. De kände inte igen körsträckan. Inte gick den till stranden, bondgården eller till det stora Lek och Bus huset. De frågade hela tiden och undrade med spänning i rösten vart vi var på väg.

Väl framme vid dressinstationen fick de stora ögon när de såg dessa cyklar. -Skulle vi åka på dem? – Tänk om det kom ett tåg? -Behövde man ingen hjälm? (det skulle man nog behövt) Till saken hör att mina barnbarn bor i storstaden, så sådana här fortskaffningmedel hade de aldrig sett. Frågorna var många och ivern stor att komma iväg. Vi hyrde två dressiner och tog varsitt barn. Moa som ”bara” är 5 år fick åka med morfar för hon nådde inte riktigt ner till pedalerna, Marcus som är stora karl på 8 år han skulle bestämmt skjutsa på mig, han ville ha kommandot över denna märkliga grej. Vi bestämmde att vi skulle åka en sträcka på några kilometer och sedan stanna och fika.

Efter vägen fick vi alla uppleva en helt fantastisk naturupplevelse. Vi åkte genom urskog passerade stora mossar och en konstgjord sjö. Lilla Moa var emellanåt lite rädd, för tänk om det skulle komma en björn eller en varg fram från skogen. Storebror skattade åt henne men jag tror nog att han också hade liknande funderingar.

Väl framme vid rastplatsen vid Håkanbol stannade vi och åt vår medhavda matsäck sedan vände vi helt om och trampade tillbaka. Det hade varit en spännande dag lite olik andra utflykter. Det pratades hej vilt om denna dressincykel i flera dagar efteråt.

FARS DAG.

Idag är det fars dag men jag känner ingen längtan efter att ära min far. Nej det känns mera som ett tvång att ringa och säga Grattis. Min far har varit en frånvarande far i nästan hela mitt liv. Det var väl i och för sig inte bara hans fel utan berodde på att mina föräldrar skilde sig när jag var liten flicka. Pappa flyttade till en annan stad långt bort så någon naturlig kontakt uppstod aldrig, utan bara påtvingade umgängeshelger och sommarveckor. Tider då jag bara längtade hem igen. Tyvärr!

Idag är min far över 80 år och änkling efter ett nytt äktenskap. Han lever mycket ensamt har just inga vänner som han umgås med. De vännerna som han en gång hade har han gjort sig osams med tillika sina syskon och grannar. Min far är en riktig surgubbe. Han ser fel i allt och alla. Det är bara hans ord som gäller.Inte heller är han så flitig med att grattulera eller att fråga efter oss andra.

Jag tyckte synd om honom en tid efter det att han blivit änkling. Åkte den långa vägen väldigt ofta för att se hur han hade det och försökte att städa undan och piffa till i hans lägenhet. Men jag uppfattade det aldrig som att han uppskattade det utan tvärtom verkade det som han inte ville att jag skulle lägga mig i. Så nu har jag slutat med detta. Talar vi med varandra i telefonen är samtalen slut på mindre än 5-6 minuter. Ej heller verkar han att bry sig så värst mycket om att fråga om min hälsa, trots att han vet att jag under en längre tid behandlats för både skivepitelcancer och Aktinisk keratos.

Nej det känns inte helt OK att fira min far idag. Men som den dotter jag är ringer jag säkert fram mot kvällen i allafall.

Olika falla ödes lotter.

För cirka ett år sedan registrerade jag mig på Facebook. När en del av mina bekanta hörde detta tyckte de att jag inget hade där att göra, det var ju bara för ungdommar. Skulle jag nu spionera på mina barn som är ganska aktiva på denna sida? Ja, kommentarerna var ganska många och väldigt fåniga.

Men jag har verkligen fått ett bra utbyte av FB. Jag har andvänt mig av denna hemsida för att spåra upp gamla barndomvänner som jag inte hört av på 30 år. Förskolebarn som jag tagit till mitt hjärta och undrat vad det blev av dem. Jag har för det mesta blivit glatt överaskad. En liten flicka som jag följt under hennes förskoleår hittade jag nere i Australien där hon lever och mår bra. En annan blyg liten tös som aldrig gjorde något väsen av sig hittade jag i NewYork, där hon studerar juridik. Detta hade jag aldrig trott att hon skulle våga, åka tvärs över Atlanten alldeles själv. Jag har numera en etablerad mailkontakt med båda och det tycker jag är jätteroligt.

Men idag hittade jag ett annat förskolebarn till mig på FB och hennes historia gjorde mig inte glad. Hon hade lagt ut sin blogg adress där och det är denna som jag nu har läst. Har inte tagit kontakt med henne och vet inte om jag ska göra det. Efter det jag läst hennes blogg kändes det verkligen som jag spionerade på henne, den var så utlämnande. Det känndes sorges i mitt hjärta att det blev så här för henne i livet. Visst hon hade en del negativa saker med sig i sin ryggsäck, men inte så att man kunde tro detta.

Hon berättar i sin blogg att hon är narkoman. Varit inlagd på olika behandlingshem. Träffat många olika män som på olika sätt utnyttjat henne. Blivit misshandlat och varit och kanske fortfarande är inne i kriminalitet. Nu är hon gravid, och pappan till barnet är en mycket äldre missbrukare. Hon skriver att hon sedan 2 månader är ren men det är däremot inte mannen. Socialen är naturligtvis inkopplad. Ja vad säger man, stackars, stackars flicka.

Jag har blivit däckad av svinviruset eller är det av mina aktiniska keratoser??

Det blev en tråkig helg för mig och min familj, inte alls det jag hade tänkt. Dotter med man och mina 2 barnbarn kom hem till oss från Partille och vi tänkte ha ett trevligt firande med BUS O GODIS Ungarna skulle klä ut sig till skräckfigurer och jag skulle också vara med på ett hörn.Jag hade glatt mig över detta för jag vill vara med och spöka trots min ”lite” höga ålder (Nja är 57 för gammalt tycker ni) Jag hade dräkten fixad det var en gammal nunnedräkt och jag skulle måla mig med svarta skuggor i andsiktet. Det skulle bli en höjdar dräkt och min lilla tös Moa 5 år var en underbar liten häxa. Mitt största barnbarn Marcus 8år var någon grön otäck vampyr, Vi skulle smyga runt i villakvarteren och skrämma människorna. Fick vi inget godis så blev det absolut något bus.

Ja vi gick iväg när mörkret lagt sig men jag började att må dåligt. Fick frossa, benen började att skaka, inne i huvudet började någon att slå med trummor. Min bröstkorg som jag nu behandlar med cellgift känndes inte ok. Stora bölder som vattnas och svider, Ja blöder tom. Värken går inåt mot lungor mm. Det börjar att kännas konstigt, jag vill och orkar nu inte vara med mera. Jag måste ta mig hem till min säng. Något känns fel, ja måste få vila.

Det var bra ungdommar för de fortsatte busandet alldeles själva så något dåligt samvete behövde jag inte ha,Efter en lång stund kom de åter med massor av godis och glada skratt. Så det hade ju funkat bra utan mig.

Jag var tvungen att gå till sängs så min man fick roa de våra bäst han kunde. Tråkigt att detta skulle inträffa nu med mig. Man undrar är det svininfluensan som är på intåg. eller om det är min Aktiniska keratos som börjar att bli besvärliga nu. Vad tror ni? Jag tyckte mig se denna lilla SVINVARELSE i skogsdungen, är han boven till allt tror ni??? Eller är det någon som blivit smittad redan. Hemska läge!! Blir man sådan då? Nästa senaro är lika hemskt det. För det är sår från Aktiniska keratoser. Sådana som min bröstkorg är beströdd av.Ja det se verkligen äckligt ut. Men då ska ni veta att det känns värre att ha dem på kroppen.


Jag ska gå till sängs nu för bokstäverna börjar att flyta samman. Jag tog nämligen en sömntablett för en stund sedan. jag hör av mig i mån av ork.. Dessa foton som bara flyter fritt överallt var ju min förhoppning att de skulle komma på den platsen som JAG bestämt och stannat där. Men men det funkar inte heller.

Godnatt

Nu är det spöktider.

Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av spöken och andlighet. Som liten flicka älskade jag att bli uppskrämd med att lyssna till otäcka spökhistorier av alla de slag. Nej, älska är väl inte riktigt det rätta ordet, men man var nyfiken och lyssnade med stora öron då vuxna satt och pratade om Svarta/Vita damen, Skogsrå, Hustomtar, Huldror, Näcken, Gråa frun m.m. Ja listan kan göras hur lång som helst.

När jag var liten hade vi ingen Tv som drog till sig familjen till kvällen. Nej det var radion som gällde och ofta lyssnade vi till radioteaterns spännande berättelser. När det kom främmande i huset var det ofta historier om övernaturliga ting det berättades om. Många av sällskapen hade upplevt något personligt med dessa ”spöken”, och det berättade de med inlevelse om. Naturligtvis fick vi barn inte vara med på ”vuxenkvällarna” utan blev iväg skickade till våra rum med uppmaning att sova. Det gjorde vi nu inte alls utan parkerade oss så nära dörren man kunde komma och lade örat intill för att höra ALLT som berättades inne i finrummet. Till slut blev man så vettskrämd att man sprang så fort man kunde tillbaks till sängen och drog täcket över huvudet och slocknade av bara förskräckelsen. Många var de nätter som jag kissade i sängen av att ha lyssnat på dessa spökhistorier. Man levde in i detta och såg skuggor, hörde röster och fotsteg från vinden. I flera dagar var man på helspänd och trodde helt blint på vad som sagts.



Inte så långt från vårt hus låg en gård som var öde. Paret som bott där hade båda dött och huset var obebott i en massa år. Vi kallade det ”DÖGÅRDEN”. I uthuset på denna gård huserade jag och några av mina kamrater. Vi gjorde iordning ett hemligt rum där, regniga och mörka dagar träffades vi där och berättade ”spökis” typ ”blodet droppar…” eller lekte ”anden i glaset”. Vi skrämde upp oss själva till bristningsgränsen. Vi var helt övertygade att det döda paret ”gick igen” inne i bostadshuset. Vi såg skuggsiluetter genom fönstren och vi hörde dörrar öppnas och stängas. Allt var ju bara hjärnspöken men det trodde vi inte då. Detta var en lek för oss och vi hade faktiskt väldigt kul.

Idag är det Halloween och jag väntar med spänning på besök av småfolket som klätt ut sig till skelett, vampyrer, häxor, mumier eller nått annat skrämmande. Min godisskål är till brädden full av sötsaker som jag ska ge alla dessa underbara ungar. BUS ELLER GODIS? Här blir det GODIS!!