En glad julklapp.

Jag fick en ganska bra julklapp igår när jag var på återbesök hos doktor på hudmottagningen. Han tyckte att de behandlade områdena på min hud var till belåtenhet. Han ansåg att de aktiniska keratoserna som jag hade haft där var borta och nu skulle huden bara läka till sig. Det som är kvar tyckte han att jag kunde vänta med tills efter helgerna och då skulle jag få en ny cellgiftssalva en annan sort som kanske passade mig bättre.

Den lilla röda fläcken som jag haft på min kind som visade sig vara skivepitelcancer skulle jag däremot fortsätta att behandla med någon form av kräm som skulle göra så att värken och ärrbildningen skulle försvinna. Resultatet av detta kunde jag få vänta på ända upp till ett år, sa han.

Jag fick ingen dödsdom utan ett uppmuntrande bemötande att allt skulle bli bra, det skulle bara ta lite tid. Kändes båda snopet och glädjande, har jag överdrivit detta, är jag en liten hydrokondriker som målar allt i svart? Är det läkarna som framför besked på olika sätt så att man tolkar sin diagnos till det sämre? Jag har aldrig haft samma läkare två gånger utan det har varit nya förmågor varje gång, inget fel på dem de har varit väldigt noga och trevliga. Men nu undrar jag om de informerat mig på ett sådant sätt att jag trott mig vara dödsjuk? Eller om min hjärna inte kan ta till sig informationen på ett riktigt sätt, i så fall är det ju fel på den också *LL*.

I alla fall gick jag ut från sjukhuset med lätta steg och världen känns lite bättre nu. Den känslan är en riktig bra julklapp!



Jag har nu postat alla julkorten det är tradition hos mig att skriva ”vanliga julkort”. Jag tycker inte om detta med att skicka julhälsningar via sms och mail, naturligtvis uppskattar jag det inte heller så stort. Det har hänt att jag fått ”julkort” via mailen men då har jag skrivit ut det och lagt i min julpostkorgen. Vad tycker ni andra, vilket julkort uppskattar ni mest? Det gamla hedliga via posten eller nytänkta teknikmedoder som sms

Att smita före i en kö.

Jag har här skrivit och beklagat mig om att ”vissa” människor smiter före i vaccinationskön. När jag i eftermiddag gick in på vårdcentralens hemsida för att kolla upp när det skulle bli min tur att få vaccin, slog det mig att jag också fått gå före en massa andra kvinnor för inte så länge sedan. (Detta var nu inte min ide, utan vårdpersonalens)

Det var i våras som jag hade en tid på Centralsjukhuset för Mammografiundersökning. Nu råkade det sammanfalla med att mitt ena barnbarn var ledig från skolan och skulle vara hos oss några dagar. Hans två kusiner var också skollediga men däremot inte deras föräldrar. Jag och maken hade lovat att de tre pojkarna kunde vara med oss denna dag och att vi tillsammans kunde hitta på något kul. Jag hade totalt glömt bort denna mammografi, men när jag upptäckte det bestämmde vi att göra något bra av det.

I residentstaden där centralsjukhuset ligger finns också ett stort Lek och Bushus, där är det jättepoppis att vara. Så det blev så att vi slog ihop sjukbesök och barnbarnstillsyn. Killarna jublade när vi talade om att vi skulle åka till detta lekland. De fick först lova att uppföra sig väl innan, då de var tvungna att följa med mig till mammografin först. De lovade dyrt och heligt att sitta stilla och vara någolunda tysta i väntrummet medans jag fixade mitt ärende.

Vi stoppade in pojkarna i bilen och for iväg. Väl framme vid sjukhuset visade det sig att de var kraftigt försenade p.g.a att röntgenmaskinen havererat tidigare under dagen. Så där var det en väntan på drygt en timme innan det skulle bli min tur. Väntrummet var fyllt till bristningsgränsen, kvinnor satt i korridorerna också. (Några män också som hade föjt med sina fruar. Några barn såg jag inte till).

Ja det var bara att inse att här skulle vi bli kvar en lång stund. Jag sa till killarna att NU måste de vara ”snälla” och uppföra sig väl. Kunde de kanske hitta några Kalle Anka tidningar att titta i så länge. Men nu är det ju så att tre killar på respektive 9, 8, och 6 år KAN inte vara tysta speciellt länge. När de upptäckte var de var någonstanns (det fanns bilder på bröst lite var stanns på väggarna) uppstod det ett hysteriskt fnitter. Maken skruvade på sig tyckte att det började bli pinibelt och de väntande kvinnorna stirrade på mina pojkar med sitt ”ONDA ÖGA”. Ut till väntrummet kom sjuksystern som hade hand om informationsdisken för att se vad som stod på.

-Men OJ vad många NI var då! När hade du tid, frågade hon mig?

Jag talade om som det var att jag skulle ha varit inne för en kvart sedan och att jag var barnvakt till mina barnbarn. berättade också att vi tänkte passa på att besöka Lek och Bus -huset nu när vi ändå var tvungna att åka hit till ”storstaden”.

-Ja, det är lite trångt här just nu, väntrummet är ju inte så stort. Kom med här så ska vi se vad vi kan ordna.

Jag följde snällt med henne ut i korridoren och satt mig ner på en ledig stol lite längre bort. Hon försvann snabbt in genom en dörr men var lika snabb tillbaka hos mig.

- Kom med här så får du gå före. Du har ju i alla fall fått vänta en lite stund viskade hon till mig och log.

Glad i hågen följde jag med henne och fick mitt ärende gjort, sedan bar det iväg till Leklandet med pojkarna.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska låna dem igen och åka upp till vårdcentralen och ställa mig i kön för A H1N1 vaccinet. Men detta kanske bara fungerar i ett gyn/mammografi väntrum.

Julstök, stress och oro.

Det är bråda dagar nu, man ska baka, städa, pynda, inhandla julklappar till alla barn. Egna barnbarn, bonusbarnbarn och andra barn. Jag börjar att känna stressen inombords, tar ofta djupa andetag och försöker att lugna ner mig.

Jag ligger hyfsat bra i tid för nästan alla klapparna är inköpta och granen har vi klätt. Lussebullar och vanliga bullar är bakat, lite mera ska jag fixa till helgen. Tyngre saker som julmust och julöl är inköpt. Vi har också efter lång diskution införskaffat julskinkan. Ett tag funderade vi på att köpa en kalkon istället. För min del hade detta gått lika bra, men min man han älskar julskinka. det blir ingen jul om inte skinkan står på julbordet säger han.Efter mycket detektivarbete hittade vi en bonde som skötte om sina djur efter de regelverk som är gällande. Vi har nu alltså en ”glad ” julskinka och kan skjuta upp beslutet att bli vegetarianer.

Frågan kvarstår om detta inte är oundvikligt i framtiden, det ena djurskandalen efter den andra kan man ju läsa om nästan dagligen i tidningen. Jag är inte så bra på att laga vegetabilisk mat men det finns väl kurser man kan gå på. Jag har allt några kokböcker i ämnet men de har inte blivit så mycket andvända. De köpte jag på den tiden barnen sålde jultidningar. Köpte dem för den goda sakens skull.

I morgon ska jag på återbesök till min läkare angående min hudcancer. Jag fick ju avbryta behandlingen för någon månad sedan efter det att jag reagerat negativt på cellgiftssalvan. Jag har nu återhämtat mig efter sviterna och känner mig ganska bra. Men faktum kvarstår att jag måste bli av med detta och nu undrar jag på vilket sätt då? Vad ska han nu hitta på, ska jag återuppta samma behandling igen eller finns det andra sätt? Oron inom mig är just nu väldigt påtalig. De flesta i min omgivning bemöter mig med att ”detta fixar du” eller ” det blir allt bra ska du se” , och det är verkligen det som jag mest önskar mig i julklapp i år ATT DET FIXAR SIG!