Nu är det spöktider.

Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av spöken och andlighet. Som liten flicka älskade jag att bli uppskrämd med att lyssna till otäcka spökhistorier av alla de slag. Nej, älska är väl inte riktigt det rätta ordet, men man var nyfiken och lyssnade med stora öron då vuxna satt och pratade om Svarta/Vita damen, Skogsrå, Hustomtar, Huldror, Näcken, Gråa frun m.m. Ja listan kan göras hur lång som helst.

När jag var liten hade vi ingen Tv som drog till sig familjen till kvällen. Nej det var radion som gällde och ofta lyssnade vi till radioteaterns spännande berättelser. När det kom främmande i huset var det ofta historier om övernaturliga ting det berättades om. Många av sällskapen hade upplevt något personligt med dessa ”spöken”, och det berättade de med inlevelse om. Naturligtvis fick vi barn inte vara med på ”vuxenkvällarna” utan blev iväg skickade till våra rum med uppmaning att sova. Det gjorde vi nu inte alls utan parkerade oss så nära dörren man kunde komma och lade örat intill för att höra ALLT som berättades inne i finrummet. Till slut blev man så vettskrämd att man sprang så fort man kunde tillbaks till sängen och drog täcket över huvudet och slocknade av bara förskräckelsen. Många var de nätter som jag kissade i sängen av att ha lyssnat på dessa spökhistorier. Man levde in i detta och såg skuggor, hörde röster och fotsteg från vinden. I flera dagar var man på helspänd och trodde helt blint på vad som sagts.



Inte så långt från vårt hus låg en gård som var öde. Paret som bott där hade båda dött och huset var obebott i en massa år. Vi kallade det ”DÖGÅRDEN”. I uthuset på denna gård huserade jag och några av mina kamrater. Vi gjorde iordning ett hemligt rum där, regniga och mörka dagar träffades vi där och berättade ”spökis” typ ”blodet droppar…” eller lekte ”anden i glaset”. Vi skrämde upp oss själva till bristningsgränsen. Vi var helt övertygade att det döda paret ”gick igen” inne i bostadshuset. Vi såg skuggsiluetter genom fönstren och vi hörde dörrar öppnas och stängas. Allt var ju bara hjärnspöken men det trodde vi inte då. Detta var en lek för oss och vi hade faktiskt väldigt kul.

Idag är det Halloween och jag väntar med spänning på besök av småfolket som klätt ut sig till skelett, vampyrer, häxor, mumier eller nått annat skrämmande. Min godisskål är till brädden full av sötsaker som jag ska ge alla dessa underbara ungar. BUS ELLER GODIS? Här blir det GODIS!!

Vintertid

Nu går det mot bistrare tider. Den sköna sommaren och den ljuva hösten är förbi. Ja i alla fall om man får tro almanackan. Ikväll lämnar vi sommartiden och går över i vintertid.

Jag började att skriva i min blogg när sommartiden inleddes, det har hänt en hel del för mig sedan dess. Jag har bland annat förlorat min mamma och fått en cancer diagnos som jag behandlas för. Inget av detta är särskilt roligt utan tvärtom gör stora sår i hjärtat. Sorgen efter mamma kommer och går, gör sig påmind just nu till Alla helgons dag. Har fått inbjudan från kyrka att närvara vid tacksägelsegudstjänsten över henne och alla andra som dött under året. Så det blir väl till att besöka kyrkan till helgen.

Behandlingen av hudcancern har nu kommit till bröstkorgen. Jag har avslutat pannan och gjort ett uppehåll med resten av ansiktet. Behövde vila detta ansåg min doktor. Men man mår ju inte toppen precis ändå, cellgifter går ju ut i hela kroppen och man påverkas på olika sätt, inte till det bättre. Hoppas att jag är färdig med detta när det åter blir dax att ställa om klockan till sommartid.

Glöm nu inte av er om det tränger på och ni måste besöka ”hemlighuset” för då kanske det går så här illa som på bilden. Det är ju VINTERTIDER nu!

Höstmarknad

Ända sedan jag var liten har jag besökt höstmarknaden i vår stad. Jag har en stark tradition förknippad men detta jippo. Som liten var det alltid dessa lyckobrev och polkagrisar som hägrade och brorsan han skulle ha bomber och ärtrör. Utav dessa varor finns nu bara polkagrisarna kvar ( på denna marknad i alla fall) och det är tur det. Men det har kommit till så mycket annat. Skit säjer en del men jag säger skoj. Man behöver ju inte köpa allt man kan ju titta bara.

Jag hade inte tänkt att gå för det är mycket folk ute en sådan här dag och jag skäms över hur jag ser ut. ”Burkan” är inget allternativ längre för det ser ju ännu djä… ut. Det enda som man kan ha är ju solbrillorna, men de skyler ju inte särskilt mycket, det bara känns så. När klockan hunnit bli en bra bit över tolv bestämde jag mig i alla fall för att gå. Det fick väl bli som det blir tänkte jag.

Hade jag åkt på förmiddagen hade det passat mig bättre nu var det JÄTTE mycket människor i rörelse och många bekanta ansikten. Jag träffade på en hel del och alla betedde sig konstigt. GUD, de såg ju hur jag såg ut, men inte en enda kommenterade detta. Där stod de och låtsades som ingenting, som om jag inte betydde ett endaste dugg. Detta ÄR inte ett bra bemötande tycker jag. Jag vill prata om detta inte låtsas som det inte fanns. Då var det bättre på lördagen då någon bestört påpekade mitt prickiga ansikte. Då fick jag i alla fall chans att berätta vad det var. Idag kände jag mångas blickar och outtalade frågor.

Köpte lite marknadskarameller med hem till mig själv och mannen.

Det går upp och det går ner.

Det går upp och det går ner, berg och dalbana så lång jag ser. Ena dan är högsta vinsten på lotteri andra dan så är det ingenting. Usch, som en kalldusch. ”

Ja precis så ÄR det för mig nu. Lördagen bjöd på fint humör åt mig, så då var det riktigt uppåt, men denna måndag har det varit en riktig nedsförsbacke. Det kliar och svider och självförtroendet är på bott. Dessa djä…la sårskorpor som pryder övre delen av mitt andsikte. Det värker inne i ögonhålan och om man tittar riktigt noga så ser man att ögonlocket är svullet med. Smink det kan jag glömma. Så det finns ju inget att gömma sig bakom heller. Nej nu är det den naturliga looken som gäller, och DEN ÄR INTE vacker. Modet sjunker ytterligare när jag tänker på vad lång tid det kommer ta innan behandlingen är avslutad. Jag har båda andsiktshalvorna kvar och de ska tas i omgångar på fyra veckor vardera, med en vilopaus på 3-4 veckor emellan. Därefter står bröstkorgen på tur. Det kommer att bli en ny vår och kanske försommar innan allt är över. Men då hoppas jag att jag är frisk.

Jag har varit innomhus mest hela dagen förutom en snabb tur till brevlådan. Någon skogspromenad kunde jag inte göra idag då hela skogen var invaderade av älgjägare. Vill inte riskera mitt liv, jag håller ju på att återskapa det *L*. Till city vågade jag mig inte idag, hade inte mod. Ett tag tänkte jag att jag skulle besöka en väninna men det blev inget av. Tror att jag ska ringa henne imorgon och höra om det passar sig att jag kommer en stund. För henne behöver jag inte föreställa mig hon är en sann vän.

Hur det gick för mannen ? Jo, han kom hem igen framåt kvällen. Någon älg hade han inte sett till men en härlig skogsdag det hade han haft med fika, korvgrillning och jaktprat med kompisarna. Han slocknade ganska snart på soffan för det är påfrestande att jaga älg fast man inga stöter på. Imorgon är det en ny dag för honom. Kanske, kanske får han till det

Jaktbyte ???????

Hur det gick för mannen i jakten? Jo, han hade det väldans trevligt men någon älg det såg han inte skymten av. Så här får vi fortsätta att äta falukorv. Men det är inte så dumt det heller.

Idag så smäller det

                                                                              
Idag så börjar äventyret för alla jägare så och för min man. Det är detta han längtar efter ett helt år, planerat och diskuterat om. I går kväll var han på älgmöte där det bestämmdes vilka pass de olika jaktmedlemmarna skulle få. Han blev nöjd med sin tilldelning för han fick sitta i ett av tornen. Säkert det han själv byggt och möblerat med en kasserad skön skrivbordsstol. Nja inte för jag tror att han kommer att sitta bakåtlutad där och njuta av naturen , nej det är han för uppjagad för, men det kan väl vara skönt för baken i alla fall. Så nu hoppas jag att han har tur med sig och får skjuta. Vi får se vad han har att berätta när han kommer hem fram mot kvällen.

Stoppa huvudet i....................

Jag måste ta mig ner till city imorgon. Mobilen jag köpte härom dagen uppvisar några betydande fel. Säljaren måste fixa till det för jag är ju som bekant teknikbefriad.

Eftersom jag ser så fruktansvärd ut ( se föregående inlägg) tänker jag att jag kanske skulle kamouflerar mig med en rånarluvan. Hoppas bara att jag inte skrämmer slag på folk så de kallar på polis. Det vore ju förargligt

GNÄLLBÄLTET:!

Mitt i gnällbältet ligger Örebro,där bor INTE jag. Fast nu skulle man kunna tro det för jag är en riktig ”gnällspik” nu om dagarna. Nätterna med fast då är det ingen som hör mig.

Jag mår tjuvtjockt och tycker att livet just nu är pest. Därför har jag inte skrivit något här på ett par dagar för mina tankar är på annat håll. Jag står under behandling för Aktinisk keratos ( förstadiet till skivepitelcancer) i andsiktet. Detta är en fortsättning på behandlingen för skivepitel som jag fick i sommar. På efterkontrollen upptäcktes flera hudskador som ännu inte utvecklats och som måste behandlas för att hävas. Just nu befinner jag mig mitt i denna behandling. Jag ser inte vacker ut det vill jag lova inte alls som de där bilderna jag la in i aprilbloggen (ha,ha) nej mera likt en pestsmittad. Jag undviker folksamlingar går hellre i skogen. Nu ska ju detta gå över har de sagt men just nu känns det faktiskt fördjävligt. Som terapi ska jag nu förmedla mitt gnäll till er som fortfarande läser detta…………

DET KÄNNS SKIT!! DET SVIDER,!! DET KLIAR!! DET BRÄNNER!! DET ÄR FUUULT!! DET GÖR ONT!! JAG VILL INTE HA DETTA!! JAG VILL VARA SOM INNAN!!

Att utmana ödet.

Följde med mannen till city idag,han skulle ha en ny tv uppkopling. Jag tyckte nog att det räckte med de kanalerna som vi hade, men nej nu ska det bli MERA sport. Sport, sport, sport ja det är väl intressant ibland men man måste väl dra en gräns någonstanns.Hoppas att den gränsen är nådd nu.

Medan han diskuterade med säljaren gick jag runt och tittade på mobiltelefoner. Oj vilka fina och funktionsrika det finns idag. Just när jag höll en bedårande liten nymodighet i handen började min egen att ringa i fickan. Måste naturligtvis svara och blev då varse att jag tillhörde ”stenåldern”då en ung jänta bredvid log och skakade på huvudet då hon såg min mobil. Ja, jag skämdes faktiskt, gjorde samtalet väldigt kort. Kanske var det tid nu att skaffa en annan?

Så när mannen min var färdig med sitt ärende och säljaren frågade om det var bra så eller om det önskades något annat svarade jag. – Jag skulle vilja se på en ny mobiltelefon, en nokia som det går att blogga med. Den som jag har nu klarar inte detta. Mannen min tittade till och sa BLOGGA, kan och gör du det? Nja… lite, jag har nyss börjat. Men med ny mobil så blir det lättare och roligare förstår du, sa jag.

Vad jag inte sa var att jag knappt klarade av tekniken vid datorn. Men kanske mina flickor kommer hem snart då får de visa mig. Nu har jag ialla fall en spritt ny Nokia som ligger där och skiner.

Idag har jag urnsatt min mamma.

Idag gick jag sista promenaden med min mamma. Solen sken från en klarblå himmel och det var kallt i luften. Jag gick i takt med kyrkklockorna med ett hjärta som var fullt av tårar. -Tänk att få dig tillbaka mamma i en liten urna, det känndes ofattbart. Jag viste naturligtvis att du blivit kremerad det hade jag fått reda på genom ett brev på posten. Det var också som att få ett slag i andsiktet. Gud, de hade eldat upp dig, nu fanns du inte mera, bara som aska i en urna som väntade på att komma ner i jorden.

Denna dagen blev idag efter flera månader av väntan. Jag ville att stenen skulle vara färdig med ditt namn och att planteringen skulle vara iordning.Idag hade dessa kriterier uppnåtts så den 1 oktober 2009 kl.15.00 gick jag och min mamma vår sista promenad tillsammans nerför kyrkbacken till hennes sista vilorum. Älskade mamma!