Idag är det fars dag men jag känner ingen längtan efter att ära min far. Nej det känns mera som ett tvång att ringa och säga Grattis. Min far har varit en frånvarande far i nästan hela mitt liv. Det var väl i och för sig inte bara hans fel utan berodde på att mina föräldrar skilde sig när jag var liten flicka. Pappa flyttade till en annan stad långt bort så någon naturlig kontakt uppstod aldrig, utan bara påtvingade umgängeshelger och sommarveckor. Tider då jag bara längtade hem igen. Tyvärr!
Idag är min far över 80 år och änkling efter ett nytt äktenskap. Han lever mycket ensamt har just inga vänner som han umgås med. De vännerna som han en gång hade har han gjort sig osams med tillika sina syskon och grannar. Min far är en riktig surgubbe. Han ser fel i allt och alla. Det är bara hans ord som gäller.Inte heller är han så flitig med att grattulera eller att fråga efter oss andra.
Jag tyckte synd om honom en tid efter det att han blivit änkling. Åkte den långa vägen väldigt ofta för att se hur han hade det och försökte att städa undan och piffa till i hans lägenhet. Men jag uppfattade det aldrig som att han uppskattade det utan tvärtom verkade det som han inte ville att jag skulle lägga mig i. Så nu har jag slutat med detta. Talar vi med varandra i telefonen är samtalen slut på mindre än 5-6 minuter. Ej heller verkar han att bry sig så värst mycket om att fråga om min hälsa, trots att han vet att jag under en längre tid behandlats för både skivepitelcancer och Aktinisk keratos.
Nej det känns inte helt OK att fira min far idag. Men som den dotter jag är ringer jag säkert fram mot kvällen i allafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar