Så här i mörka november är det skönt att sitta och minnas sommaren med mina barnbarn. Det blir så långt mellan besöken och nu tränger sig längtan på efter dom.
Jag minns en utflykt som vi gjorde när två av mina barnbarn var här i augusti, en som var för dem lite annorlunda. Maken och jag bestämmde att vi skulle ta dem med på dressinåkning. Vi packade ner matsäck stuvade in barnen i bilen sen for vi iväg. Det var en liten bit att åka med bilen och ungarna undrade vart vi nu skulle ta vägen. De kände inte igen körsträckan. Inte gick den till stranden, bondgården eller till det stora Lek och Bus huset. De frågade hela tiden och undrade med spänning i rösten vart vi var på väg.
Väl framme vid dressinstationen fick de stora ögon när de såg dessa cyklar. -Skulle vi åka på dem? – Tänk om det kom ett tåg? -Behövde man ingen hjälm? (det skulle man nog behövt) Till saken hör att mina barnbarn bor i storstaden, så sådana här fortskaffningmedel hade de aldrig sett. Frågorna var många och ivern stor att komma iväg. Vi hyrde två dressiner och tog varsitt barn. Moa som ”bara” är 5 år fick åka med morfar för hon nådde inte riktigt ner till pedalerna, Marcus som är stora karl på 8 år han skulle bestämmt skjutsa på mig, han ville ha kommandot över denna märkliga grej. Vi bestämmde att vi skulle åka en sträcka på några kilometer och sedan stanna och fika.
Efter vägen fick vi alla uppleva en helt fantastisk naturupplevelse. Vi åkte genom urskog passerade stora mossar och en konstgjord sjö. Lilla Moa var emellanåt lite rädd, för tänk om det skulle komma en björn eller en varg fram från skogen. Storebror skattade åt henne men jag tror nog att han också hade liknande funderingar.
Väl framme vid rastplatsen vid Håkanbol stannade vi och åt vår medhavda matsäck sedan vände vi helt om och trampade tillbaka. Det hade varit en spännande dag lite olik andra utflykter. Det pratades hej vilt om denna dressincykel i flera dagar efteråt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar