Separationsångest.

För 15 år sedan då jag gick in i den ”berömda väggen” gick jag på samtalsterapi. I början känndes det inte bra men allt eftersom tiden gick lärde jag mig att uppskatta dessa besök. Jag fick reda på mycket om mig själv som jag aldrig hade haft en susning om. Förträngda upplevelser som hade format mitt liv och som hade gjort så att jag utvecklat denna separationsångest.

Allt började med att jag blev sjuk som 3 åring och var tvungen att läggas in på sjukhus.Jag hade fått en cysta i höftbenet som växte och gjorde så att jag inte kunde gå ordentligt. Jag ramlade ofta omkull och det smärtade. Läkarna bestämde att den måste opereras bort. På denna tiden var detta en ganska stor operation så den kunde inte göras på stadens sjukhus utan på Salhgrenska barnsjukhuset 30 mil hemifrån. På den tiden fick inte föräldrarna stanna kvar hos sina barn utan var bara välkomna på besökstiderna. Ej heller fick de föräldrapenning från försäkringskassan så att de kunde vara lediga från arbetet. Min mamma reste med tåg ner med mig till sjukhuset fick lämna mig ensam kvar och ta nästkommande tåg hem igen. Detta upplevdes naturligtvis som ett förfärligt trauma av oss båda. Mamma har berättat för mig i efterhand om hur ledsen både hon och jag var. Men att snälla sköterskor tog väl hand om mig.

Före min samtalsterapi hade jag inte många minnen av denna vistelse, lite minnen for väl runt i huvudet emellanåt, men det mesta hade jag förträngt. Under samtalets gång fick jag frågan om mitt första minne som barn. Mitt svar kom då att bli min sjukhus upplevelse. Minnena kom tillbaka och känslorna svallade. Jag kom ihåg att jag satt på armen hos en sköterska i ett trapphus och såg min mamma gå ifrån mig. Jag kom ihåg hur sjuksalen såg ut genom ett järngaller (jag låg i en spjälsäng). Jag kom ihåg allt mörker och det ekande ljudet. Jag fick minnesbilder men bara i svartvitt. Mamma kom och besökte mig en gång och jag blev väldigt glad men förtvivlad när hon lämnade mig igen. Den gången när jag skulle få åka hem igen trodde jag inte att det var sant, trodde att de lurade mig igen.

Inte blev det bättre då jag tillsammans med min äldre bror blev skickad till ”kollo” några veckor på sommaren ett par år senare. Mamma trodde nog att jag skulle tycka om att få klappa kossor, leka och bada hela dagarna. Min bror uppskattade det och hon förstod inte i sitt oförstånd att hon gjorde mig en otjänst. Hon ville ju bara vara snäll.

Dessa upplevelser blev grogrunden till att jag än idag har svårt att skiljas och att leva åtskilt från mina kära. Visst känns det bättre nu när jag vet vad mina känslor beror på men det går inte att sudda ut. Det är tur att föräldrar och barn inte behöver uppleva detta i Sverige idag.

Arkivbild från Shalgrenska.

Tunga dagar.

Usch, det är tunga dagar nu. Det beror inte på mina hudskador eller avbrutna cellgiftsbehandlingar utan på själva livet tror jag. Allt känns trist inget är speciellt roligt. Jag saknar min mamma som dog förra sommaren. Trodde att sorgen och saknaden skulle blekna med tiden men så tycker inte jag att det är, nej tvärtemot istället. Ofta dras blickarna till hennes fotografi som står i bokhyllan och man tänker tillbaka på tiden då hon fanns runt omkring mig. Stundtals känns det som mamma har krypigt in under skinnet på mig, som hon gömmer sig inom mig. Jag kommer på mig själv att säga och göra saker precis som min mamma gjorde. När jag ser mig i spegeln ser jag mamma skymta förbi, ser hennes ögon i mina egna.Det känns konstigt och obehagligt. Jag kommer på mig med att arrangera blommor, dukar och andra saker som jag tagit tillvar från hennes hem, så att det ser precis ut som det var hemma hos henne. Konstigt för inte ens då tyckte jag att det var i min smak. Hur mycket jag än älskade mamma vill jag inte vara som hon jag vill vara mig själv. Är det livet som spelar mig ett spratt eller är det det okända som hälsar på?

Jag saknar också närheten till mina barn och barnbarn. Det gör jag alltid mer eller mindre. Just nu är det väldigt mycket mer. Jag saknar småbarnens armar som slingrar sig runt min hals, deras leenden och befriande skratt. Deras snusförnuftiga sätt att konversera på. Jag saknar ordet MORMOR. -Mormor ska vi spela vändåtta? -Mormor ska vi spela fisken i sjön? – Mormor kan du läsa en saga? – Mormor ska vi………..? Jag har glömt att det också kan vara påfrestande att ha hand om dessa rara ungar, det har jag förträngt, det vill jag inte känna av. Just nu känner jag bara en stor längtan.

Ena dottern har börjat att läsa en högskolekurs på distans. Hon kom till residentstaden där universitetet ligger igår kväll och ska stanna till imorgon eftermiddag då hennes tåg går tillbaka till Göteborg. Idag lite senare på eftermiddagen skulle vi ha kunnat träffats om det hade varit så att det funnits platser kvar på lokaltågen. Men icke sa nicke. Skumt tyckte vi båda då det bara var en tisdag. Jo då jag har ett körkort och bil men jag klarar ej av att köra när det är mörkt ute och jag ska ju hem också. Så där blev det också ett bakslag och det känndes vill jag lova. Tänk att hon fanns så nära men ändå så lång ifrån. Mitt hjärta blöder.

Ja det är tunga dagar just nu, kanske jag går igenom en liten depression. Hoppas att den går fort över i så fall, för jag har varit där förr. För 15 år sedan blev jag bekant med den ” berömda väggen”. Den är ingen trevlig bekant, nej en riktig ovän vill jag allt kalla den för istället.

Nu måste jag lita på sjukvården.

Ja det är nog så att jag efter olika resor inom vårdsystemet tappat förtroendet för en del läkare och annan sjukvårdspersonal. Inte till fullo men så mycket att jag inte kan ta till mig det som sägs om min diagnos på ett tillfredställande sätt. Detta är nu ett stort dilemma för mig och inte för vården. Jag måste glömma gammalt groll som varit oss emellan och tro på vad min nuvarande läkare säger. Kallar honom ”min” därför att jag vid tre tillfällen i rad fått samma läkare) Ja, vad säger då han:

Jo att nu MÅSTE jag avbryta min cytostatikabehandling IGEN. Jag har helt enkelt blivit överkänslig mot detta. Jag har blivit övermedicinerad under en för tajt tid. Nu MÅSTE jag rena kroppen ordentligt, göra mig ”vit” från detta cellgift. Han säger att de behandlingar som jag lyckats slutföra har fått bra resultat. De områden som återstår är inte i akut situation utan jag kan invänta hösten och återta cytostatikan då. Jag behöver så här lång tid för att återställa kroppen till 0-läge.

Sedan är inte sommaren någon bra tid att stå på cellgiftsbehandling. Visserligen gjorde jag det förra sommaren, men det var ingen höjdare. Man ska akta sig för att få solljus på behandlingsområden. Att gömma ansiktet bakom en ”burka” är inget som jag föredrar i sommarvärmen, nu i vinterkylan hade det passat bättre. Men nu är det som det är, jag följer doktorns råd. Faktiskt ska det bli skönt att släppa tanken på detta otyg . Jag får helt enkelt lita på ”min” läkare. Det som det handlar om nu är inte malignt melanom utan en ytlig form av skivepitel och av aktinisk keratos. Båda dessa diagnoser tillhör de snällare varianterna av hudsjukdommar som orsakas av solen.

Det känns riktigt skönt när jag nu sitter här och skriver ner detta. Jag skriver in det i hjärnan på något sätt. Övertalar och hjärntvättar mig själ till att se possitivt på min situation. Jag tror att det kommer att hjälpa mig, det känns faktiskt riktigt bra. Nu ska jag bara vänta på att svullnaden, sårskorporna och kliandet m.m försvinner från mitt lilla ansikte, sedan ska jag välkommna livet igen.

Nytt år och ny cytostatikabehandling

Ja denna lilla tub tycks ju se ganska oskyldig ut, men jag kan tala om att så är inte fallet. Den innehåller ett cytostatika som behandlar bl.a olika former av hudcancer. Som jag berättat förut har jag i olika perioder behandlats för just detta på bröstkorg och andsikte. Andsiktet blev aldrig färdigt, jag bröt för jul och nyårshelgen, behövde vila upp mig. Men nu är det åter dags igen att greppa djävulskrämen. Denna gång kan jag inte dölja behandlings området med luggen nej för nu är det ena kinden och näsan som det gäller.

Jag har nu behandlats i fem dagar och började igår känna av effekten. Det började att bränna, svida och klia. En viss svullnad hade också uppstått. På morgonen när jag vaknade kunde jag inte öppna vänster öga ordentligt. det känndes precis som jag hade gått en match mot Laila Ali, eller besökt min tandläkare och fått en dunderbedövning som gått upp över kinden mot ögat. Skillnaden är nu att känslan av att ha bedövning inte släpper utan ökar i styrka istället och att bedövningen INTE tar bort smärtan. Min känsla är att ha en stel uppsvälld och rodnad andsiktshalva som liknar bedövningen som man får hos tandläkaren.

Inte är man någon Miss World heller, nej liknar mer ett vanställt monster. Man blir ju skrämd av att se sin egen spegelbild. Hoppas att de här 3-4 veckorna går fort över. Jag tänker ligga lågt och låta maken sköta rulljanserna. Är man sjuk så är man.

Till Centralsjukhuset IGEN!!

Det går inget bra med behandlingen. Jag har nu åter fått avbryta på inrådan av läkare då jag fått kraftig svullnad i ansiktet. Vänster öga är i skrivande stund igenkorkat så det är lite svårt att se bokstäverna på tagentbordet och överläppen känns som den hade fått en ordentlig smäll. Blev faktiskt lite rädd förut då jag tycktes mig känna att svullnaden var på väg ner mot halsen. Så nu är jag tillbaka till ruta ett igen. Imorgon ska jag åter in till centralsjukhuset för att träffa läkaren som ska kolla upp mig och råda mig om hur jag ska agera i fortsättningen.

Efter mitt blogginlägg igår tyckte någon att jag skräms när jag skriver om min situation och lägger ut bilder på den cytostatiska kräm som jag behandlar mig med. Det är naturligtvis INTE menat att skrämmas detta är ju MIN vardag och det är väl inte konstigt att jag skriver om den. Andra skriver om sina semesterresor eller andra trevliga aktiviteter. Det är naturligtvis roligare att ta till sig än detta.

Att man behandlar Aktinisk keratos med denna kräm vet jag också, då jag drabbats även av detta, Aktinisk keratos är inte en hudcancer men väl ett förstadie till detta. Så har man det ska man allt akta sig i fortsättningen för att sola utan hög solfaktor. Alla kanske inte får så stark reaktion på denna salva som jag utan klarar sin behandling lättare. Men JAG kan bara berätta min historia inte någon annans.

Det har också kommit till min kännedom att denna kräm säljs över nätet till människor som vill få bort sina rynkor. Man kan då fråga sig vad de har INNANFÖR pannbenet. Hur kan man bara frivilligt utsätta sig för detta, allt för att nå ungdomlig fullkomlighet. Hur OK är detta? Själfallet väljer man själv!

Miljonlotteriets "kryddade" vinstplan. FÖRKASTLIGT!!

Ja så står det, vinn din DRÖMVINST! Jag har varit premunant på dessa lotter i ett flertal år men inte har jag kunnat skrapa fram någon drömvinst inte. Vinster har funnits bakom skrapet men bara i form av små belopp på mellan 40:- och 250:- som jag har sparat på ett vinstkonto. De vinster som skulle ha varit aktuella är heller inte aktraktiva för mig. Vad skulle det då ha handlat om. Jo, t.e.x. handukar från Pelle Vävare ( har hela linneslåpet fullt ), mirakeltrasor ( trasor vem vill ha det), reflexvästar ( fick gratis från ICA), personvågar ( vill inte ha reda på den personliga vikten), kastrullset ( nej, nej, nej,) I de bästa fallen fanns en digitalkamera och en högtryckstvätt, men nu är det så att båda dessa saker har vi i vår ägo och är nöjda med dem. Så vad gjorde jag, jo jag sparade mina vinster på ett vinstkonto för att senare kunna lösa ut just de vinster som JAG ville ha.

Idag kom ett nyhetsmail från Miljonlotteriet med den nya Vinstplanen för våren. Där står det att de ”kryddat” vinstplanen med nya och spännande vinster och de lovar att JAG ska hitta just det som jag vill ha. Jag kännde glädjen spira i kroppen, skulle jag nu äntligen kunna lösa in mitt vinstbelopp som med tiden blivit ”ganska” stort till något som passade mig? Jag klickade in mig på länken: VISA NYA VINSTER. Blev glatt överaskad av allt det nya. Här fanns en hel del som jag skulle vilja ha. Till slut hittade jag det jag sökte, ETT SUPERPRESENTKORT som gällde på väldigt många ställen. Nu kunde jag köpa precis det som jag ville ha.Vilken bra ide av lotteriet!!


Lika bra att beställa det på en gång tänkte jag och loggade in mig på deras sida. Efter många klickande på tangentbordet skulle beställningen bara bekräftas av mig men då dök en ”blänkare” upp på skärmen. Denna vinst gäller bara dig som premunerar på lotter i Miljonlotteriet Resan. Va!! Det stod det inget om i mailet som de skickat till mig. Jag som är premunant i ”bara” Miljonlotteriet. Jag har/hade ingen aning om att det fanns fler lotterier i samma lotteri. Jag började att granska den NYA FINA ”KRYDDADE” vinstplanen och upptäckte att de nya kryddorna inte alls gällde mig. Dj….. fa….. vad jag blev och är förb….. Varför skicka en vinstplan till mig som inte gäller för mina lotter. Min glädje förbyttes väldigt snabbt till ren ilska.

Ska nog sluta att spara mina lottvinster där och avsluta min premunation. Kanske jag tar ut varor som jag sedan kan ge bort i presenter framöver istället. Inte riktigt som jag hoppats på, men vad gör man när Fru Fortuna inte vill vara vän med mig.

Ja, nu är jul, nyårs och trettonhelgen förbi. Ett gammalt år har vi lagt till vårt arkiv, för mig med stor sorg och egen sjukdomsdiagnos. Min mamma dog vid midsommar och jag fick diagnosen hudcancer. Mamma saknar jag fortfarande väldigt mycket, min cancer ska jag kämpa emot med all kraft. Jag har varit behandlingsfri under helgerna men ska nu till veckan återta den. Jag var nere på apoteket idag med licensrecepten så att jag får hem cellgifts-salvan till veckan. Sen är det bara att köra på och ta emot en förskräckligt syn när man tittar sig i spegeln sedan. Men såren läker det vet jag så jag får hålla ut. Nu är det ju så kallt ute att Burkan om jag tog till den inte skulle väcka någon som helst uppmärksamhet. *L*

Helgen är som sagt slut och vardagen är tillbaka. Huset är tyst och tomt för alla barn och barnbarn har åkt hem till sitt, till jobb, skola och dagis. Det var tuffa men härliga och roliga dagar när de var här, nu är det istället alldeles för tyst och jag saknar dem redan. Men jag inser att jag måste vila också, jag är inte 30 år längre med all den kraft och energin som jag hade då. Det är bara att inse att åldern tar ut sin rätt.

Efter en titt i kylskåp och skafferi idag insåg jag att det hade varit ”Tabberas” på det mesta i matväg. Så ett besök till mataffären var på sin plats. Det var bara att trotsa kylan ute, termometern visade på nästan -25 grader så jag fick allt vänta ett bra tag på att bilen skulle bli något så när varm så att det gick att sätta sig i den.


Nu när jag ändå var ute så tog jag en sväng till kyrkogården för att titta till mammas grav. Eftersom det var så förskräckligt kallt ute körde jag in med bilen på kyrkogården. Körde så nära som jag kunde komma och lät motorn vara på. Man får inte köra bil där om man inte har särskilt tillstånd. Det har INTE jag men min man har det pga att han har sådan värk i sina knän, så ett handikapp-tillstånd ligger alltid i framrutan. Ja, jag vet att det var fult gjort, man gör inte så. Men just då känndes det ganska bra att inte behöva gå den långa vägen i kylan till graven. Det var inte mycket folk där så jag tror inte att någon uppmärksammade mitt lagbrott. Nu har jag erkännt det så nu känns det bättre. Jag fick tända ett nytt ljus i lyktan för det som jag tände före nyår hade brunnit ut.



Sedan bar det av till affären. Det var inte så värst mycket folk där så inköpen gick snabbt och enkelt. Eftersom det blivit ett nytt år med nya viktlöften blev det naturligt att jag köpte VÄLDIGT MYCKET rotfrukter och grönsaker. Det känndes jättebra när jag tittade ner i kundvagnen och inte såg en enda liten godisbit utan massor av grönt istället. Väl framme i kassakön hamnade jag bredvid en äldre pratsam herre. Han pratade glatt om sitt och kommenterade sina inköp som han fru hade ålagt honom att köpa. Sedan tittade han ner i min kundvagn, såg alla mina grönsaker och log. Sedan pekade han på min stora purjolök som jag köp och sa.

- En sådan där en brukar min fru också köpa, men det konstiga är att jag vet aldrig när jag äter den!


Det lät så roligt när han sa det och jag kan förstå honom, är man inte delaktig i matlagningen så vet man inte vart purjon tar vägen. Den är så försvinnande god!

GOTT NYTT ÅR!!!!

Jag önskar ALLA mina vänner här på daxbloggen ett Gott Slut och ett riktigt Gott Nytt År.
Tiden är knapp nu för att blogga men jag tar skadan igen efter nyår.

KRAM till er ALLA !!!! Klicka på länken: http://www.youtube.com/watch?v=dcLMH8pwusw