Tunga dagar.

Usch, det är tunga dagar nu. Det beror inte på mina hudskador eller avbrutna cellgiftsbehandlingar utan på själva livet tror jag. Allt känns trist inget är speciellt roligt. Jag saknar min mamma som dog förra sommaren. Trodde att sorgen och saknaden skulle blekna med tiden men så tycker inte jag att det är, nej tvärtemot istället. Ofta dras blickarna till hennes fotografi som står i bokhyllan och man tänker tillbaka på tiden då hon fanns runt omkring mig. Stundtals känns det som mamma har krypigt in under skinnet på mig, som hon gömmer sig inom mig. Jag kommer på mig själv att säga och göra saker precis som min mamma gjorde. När jag ser mig i spegeln ser jag mamma skymta förbi, ser hennes ögon i mina egna.Det känns konstigt och obehagligt. Jag kommer på mig med att arrangera blommor, dukar och andra saker som jag tagit tillvar från hennes hem, så att det ser precis ut som det var hemma hos henne. Konstigt för inte ens då tyckte jag att det var i min smak. Hur mycket jag än älskade mamma vill jag inte vara som hon jag vill vara mig själv. Är det livet som spelar mig ett spratt eller är det det okända som hälsar på?

Jag saknar också närheten till mina barn och barnbarn. Det gör jag alltid mer eller mindre. Just nu är det väldigt mycket mer. Jag saknar småbarnens armar som slingrar sig runt min hals, deras leenden och befriande skratt. Deras snusförnuftiga sätt att konversera på. Jag saknar ordet MORMOR. -Mormor ska vi spela vändåtta? -Mormor ska vi spela fisken i sjön? – Mormor kan du läsa en saga? – Mormor ska vi………..? Jag har glömt att det också kan vara påfrestande att ha hand om dessa rara ungar, det har jag förträngt, det vill jag inte känna av. Just nu känner jag bara en stor längtan.

Ena dottern har börjat att läsa en högskolekurs på distans. Hon kom till residentstaden där universitetet ligger igår kväll och ska stanna till imorgon eftermiddag då hennes tåg går tillbaka till Göteborg. Idag lite senare på eftermiddagen skulle vi ha kunnat träffats om det hade varit så att det funnits platser kvar på lokaltågen. Men icke sa nicke. Skumt tyckte vi båda då det bara var en tisdag. Jo då jag har ett körkort och bil men jag klarar ej av att köra när det är mörkt ute och jag ska ju hem också. Så där blev det också ett bakslag och det känndes vill jag lova. Tänk att hon fanns så nära men ändå så lång ifrån. Mitt hjärta blöder.

Ja det är tunga dagar just nu, kanske jag går igenom en liten depression. Hoppas att den går fort över i så fall, för jag har varit där förr. För 15 år sedan blev jag bekant med den ” berömda väggen”. Den är ingen trevlig bekant, nej en riktig ovän vill jag allt kalla den för istället.