Separationsångest.

För 15 år sedan då jag gick in i den ”berömda väggen” gick jag på samtalsterapi. I början känndes det inte bra men allt eftersom tiden gick lärde jag mig att uppskatta dessa besök. Jag fick reda på mycket om mig själv som jag aldrig hade haft en susning om. Förträngda upplevelser som hade format mitt liv och som hade gjort så att jag utvecklat denna separationsångest.

Allt började med att jag blev sjuk som 3 åring och var tvungen att läggas in på sjukhus.Jag hade fått en cysta i höftbenet som växte och gjorde så att jag inte kunde gå ordentligt. Jag ramlade ofta omkull och det smärtade. Läkarna bestämde att den måste opereras bort. På denna tiden var detta en ganska stor operation så den kunde inte göras på stadens sjukhus utan på Salhgrenska barnsjukhuset 30 mil hemifrån. På den tiden fick inte föräldrarna stanna kvar hos sina barn utan var bara välkomna på besökstiderna. Ej heller fick de föräldrapenning från försäkringskassan så att de kunde vara lediga från arbetet. Min mamma reste med tåg ner med mig till sjukhuset fick lämna mig ensam kvar och ta nästkommande tåg hem igen. Detta upplevdes naturligtvis som ett förfärligt trauma av oss båda. Mamma har berättat för mig i efterhand om hur ledsen både hon och jag var. Men att snälla sköterskor tog väl hand om mig.

Före min samtalsterapi hade jag inte många minnen av denna vistelse, lite minnen for väl runt i huvudet emellanåt, men det mesta hade jag förträngt. Under samtalets gång fick jag frågan om mitt första minne som barn. Mitt svar kom då att bli min sjukhus upplevelse. Minnena kom tillbaka och känslorna svallade. Jag kom ihåg att jag satt på armen hos en sköterska i ett trapphus och såg min mamma gå ifrån mig. Jag kom ihåg hur sjuksalen såg ut genom ett järngaller (jag låg i en spjälsäng). Jag kom ihåg allt mörker och det ekande ljudet. Jag fick minnesbilder men bara i svartvitt. Mamma kom och besökte mig en gång och jag blev väldigt glad men förtvivlad när hon lämnade mig igen. Den gången när jag skulle få åka hem igen trodde jag inte att det var sant, trodde att de lurade mig igen.

Inte blev det bättre då jag tillsammans med min äldre bror blev skickad till ”kollo” några veckor på sommaren ett par år senare. Mamma trodde nog att jag skulle tycka om att få klappa kossor, leka och bada hela dagarna. Min bror uppskattade det och hon förstod inte i sitt oförstånd att hon gjorde mig en otjänst. Hon ville ju bara vara snäll.

Dessa upplevelser blev grogrunden till att jag än idag har svårt att skiljas och att leva åtskilt från mina kära. Visst känns det bättre nu när jag vet vad mina känslor beror på men det går inte att sudda ut. Det är tur att föräldrar och barn inte behöver uppleva detta i Sverige idag.

Arkivbild från Shalgrenska.