Ja, nu är jul, nyårs och trettonhelgen förbi. Ett gammalt år har vi lagt till vårt arkiv, för mig med stor sorg och egen sjukdomsdiagnos. Min mamma dog vid midsommar och jag fick diagnosen hudcancer. Mamma saknar jag fortfarande väldigt mycket, min cancer ska jag kämpa emot med all kraft. Jag har varit behandlingsfri under helgerna men ska nu till veckan återta den. Jag var nere på apoteket idag med licensrecepten så att jag får hem cellgifts-salvan till veckan. Sen är det bara att köra på och ta emot en förskräckligt syn när man tittar sig i spegeln sedan. Men såren läker det vet jag så jag får hålla ut. Nu är det ju så kallt ute att Burkan om jag tog till den inte skulle väcka någon som helst uppmärksamhet. *L*

Helgen är som sagt slut och vardagen är tillbaka. Huset är tyst och tomt för alla barn och barnbarn har åkt hem till sitt, till jobb, skola och dagis. Det var tuffa men härliga och roliga dagar när de var här, nu är det istället alldeles för tyst och jag saknar dem redan. Men jag inser att jag måste vila också, jag är inte 30 år längre med all den kraft och energin som jag hade då. Det är bara att inse att åldern tar ut sin rätt.

Efter en titt i kylskåp och skafferi idag insåg jag att det hade varit ”Tabberas” på det mesta i matväg. Så ett besök till mataffären var på sin plats. Det var bara att trotsa kylan ute, termometern visade på nästan -25 grader så jag fick allt vänta ett bra tag på att bilen skulle bli något så när varm så att det gick att sätta sig i den.


Nu när jag ändå var ute så tog jag en sväng till kyrkogården för att titta till mammas grav. Eftersom det var så förskräckligt kallt ute körde jag in med bilen på kyrkogården. Körde så nära som jag kunde komma och lät motorn vara på. Man får inte köra bil där om man inte har särskilt tillstånd. Det har INTE jag men min man har det pga att han har sådan värk i sina knän, så ett handikapp-tillstånd ligger alltid i framrutan. Ja, jag vet att det var fult gjort, man gör inte så. Men just då känndes det ganska bra att inte behöva gå den långa vägen i kylan till graven. Det var inte mycket folk där så jag tror inte att någon uppmärksammade mitt lagbrott. Nu har jag erkännt det så nu känns det bättre. Jag fick tända ett nytt ljus i lyktan för det som jag tände före nyår hade brunnit ut.



Sedan bar det av till affären. Det var inte så värst mycket folk där så inköpen gick snabbt och enkelt. Eftersom det blivit ett nytt år med nya viktlöften blev det naturligt att jag köpte VÄLDIGT MYCKET rotfrukter och grönsaker. Det känndes jättebra när jag tittade ner i kundvagnen och inte såg en enda liten godisbit utan massor av grönt istället. Väl framme i kassakön hamnade jag bredvid en äldre pratsam herre. Han pratade glatt om sitt och kommenterade sina inköp som han fru hade ålagt honom att köpa. Sedan tittade han ner i min kundvagn, såg alla mina grönsaker och log. Sedan pekade han på min stora purjolök som jag köp och sa.

- En sådan där en brukar min fru också köpa, men det konstiga är att jag vet aldrig när jag äter den!


Det lät så roligt när han sa det och jag kan förstå honom, är man inte delaktig i matlagningen så vet man inte vart purjon tar vägen. Den är så försvinnande god!