Hemma igen, fast helt försjunken i boken om Hundraåringen.......

Jovisst kom jag hem från pappa i onsdagskväll, men med ett oförrättat ärende. Inte kunde optikern fixa pappas glasögon, fast hennes affär säkert hade flera hundra glasögonbågar. Hans glasögon ÄR gamla och glaset naturligtvis detsamma så att slipa in dessa i ett par nya var helt otänkbart. Sedan tycket hon att han skulle göra en ny synundersökning så att han fick nya glas som bättre kunde hjälpa honom. Visst har hon rätt, men nu är det så att pappa är blind på ena ögat och det andra är kraftigt nedsatt av gråstarr. Så han har gått och väntat ett bra tag på att få komma in för att få gråstarren opererad. Att införskaffa ett par nya glasögon innan dess är lika med att kasta pengarna i sjön. Så det enda vi kunde göra var att köpa honom ett par vanliga läsglasögon i stark styrka så länge. Fast det var nog heller ingen bra ide för när vi kom hem igen sa han att han inte såg något med dem i alla fall.
Men nu har jag gjort vad jag har kunnat så länge. Har försökt att få tag på sjuksköterskan på ögon för att försöka att skynda på ärendet, men jag kommer inte fram. Blir placerad i telefonkö, fast sedan faller jag bort i alla fall. Men det är väl bara att fortsätta att ringa dag efter dag, någon gång ska det väl lyckats.
Något som var bra är att hemtjänsten har lyckats med att få pappa att godkänna att de kommer på ett personligt besök dagligen istället för att bara ringa. Då har de också lovat att ta med hans sopor som annars har samlats utanför hans dörr. Hoppas nu också att han inte ändrar på detta utan att det får bli så här nu framöver. Jag kan inte helt lita på detta han gillar ju inte att det "spring" hos honom. Tycker att de stör och lägger sig i.
Innan jag åkte till Västerås hade jag börjat att läsa om Allan, Hundraåringen ni vet som klev ut genom sitt fönster på äldreboendet i Malmköping och försvann. En helt fantastiskt bok och sedan jag kom hem igen har jag inte kunnat lägga den åt sidan.
Faktiskt när jag gick med min far över torget i ösregnet i Västerås på väg till Optikern så känndes det faktiskt som jag hade Hundraåringen bredvid mig. Jag tror också att min far hade kunnat gjort detsamma om han bott på ett boende och kommunen ville fira honom. Trots alla krämpor han har så hade han nog kunnat klättra ut och fixat skjuts ut i världen. Fast om han hade blandat sig med kriminella nja... det tror jag inte. Där går gränsen.