Jag har fått en vän här i bloggvärlden som skriver om sitt "duktigflicka"-syndrom. När jag läste hennes inlägg var det som att läsa mina egna ord. Visst har jag prestantionsångest. Men med åren har det klingat av lite. Kanske för att jag gått i terapi hos världens underbaraste människa. Jag gick ju in i den berömda väggen -95 och fick då hjälp att bearbeta den. För visst var det pga min prestationsångest som det small till. Jag ville ju vara så DUKTIG för då blev man ju bekräftad. Att det var mina föräldrar som satt detta hjul i rullning är säkert sant, men de visste nog inte vad de gjorde. Mamma tycket alltid att jag var såååå.. duktig så fort jag gjort något, så hon var inget särskilt krävande. Annat var det med pappa. Man skulle studera så att man blev något. Få ett fint yrke och tjäna stora pengar. Jag har ofta blivit jämnförd med mina kusiner som många fått en hög status i vårt samhälle. Höga ekonomer, bankdirektörer,styrelseledamöter m.m. i stora företag här i SverigeJag blev ju inget av detta, bara en förskolepedagog som skulle "passa" barn. Ja det var säker så de såg mig. Så vad göra? Jo man bredde på med att vara "skitduktig" på alla annat istället. Hemmet, hushållet,(min svärmor och min svägerska var och är helt fantastiska husmödrar. Städar så att allt blänker. Bakar sju sorters kakor m.m. Så där var man ju tvungen oxå att hänga på) ta hand om barnen, sig själv (måste vara vacker), jobbet (jodå jag var väldigt aktiv i facket, jobbade för bättre villkor) ställde upp i vått och torrt för alla. Var ställföreträdande psykolog och kurator då dessa inte fanns tillgängliga..Vände ut och in på mig själv för att var till lags. Men gud så fel det blev. Tillslut föll jag bara ihop. Å då var det en lite skitsak som utlöste det och ingen ( inte jag heller) kunde förstå hur jag kunde "taåt" mig så av det som inträffade då.
Men som sagt fick jag hjälp och idag kan jag se på livet i ett annat perspektiv. Fast lite av det där "Duktig flicka-syndromet" kommer nog alltid att finnas kvar. Värre är det med seperationsångesten. Ja, ja det löser sig säkert sa kärringen som sket i vasken. *skratt*
Men som sagt fick jag hjälp och idag kan jag se på livet i ett annat perspektiv. Fast lite av det där "Duktig flicka-syndromet" kommer nog alltid att finnas kvar. Värre är det med seperationsångesten. Ja, ja det löser sig säkert sa kärringen som sket i vasken. *skratt*
Vad du är duktig, du som är så duktig, ohh vad duktig du är och du som kan allt....vad jag hatar de meningarna.
SvaraRaderaVarför ska det ta nästan till man är 50 innan man fattar vad man håller på med?
För mig var det tvärtom, jag strävade efter nått för att få lite positiv feedback vilket jag aldrig fick och i dag ser jag sambandet med min barndom där jag alltid blev nedvärderad för att jag var så dålig i skolan, både av mamma, mina lärare och vissa kamrater. Jag skulle aldrig kunna bli nått.
Sen att stressen på min arbetsplats förvärrade allt gjorde inte saken bättre, håller nu på att sakta ta mig tillbaka.
Och blev nått blev jag...efter tre härliga barn utbildade jag mig till sjuksköterska vilket alltid varit min barndomsdröm.
Jag är som Leena, sökte alltid bekräftelse av föräldra, speciellt mamma, men fick aldrig. Det var liksom fel på allt jag gjorde, ingenting blev rätt.
SvaraRaderaNu är man över 50 och tillfreds med livet.
Firman tar små små steg i taget, till våren ska jag satsa lite mer.Hemsidan är snart klar och sen ska jag börja med lite marknadsföring.
Jag skyndar sakta....
Hej
SvaraRaderaVi har rensat förrådet och slängt rubb som stubb, Ja allt vi hade där fick en grann som inget hade alls, så vi gjorde en god gärning!
Flyttkartonger kommer äldste sonen med så allt ska vara ned packat och klart den dagen det blir flytt, rättare sagt den 5:e mars. Först ska vi ha bytt lås i dörren, hyresvärden Stockholms hem bjuder på låsbyte de första tre månaderna
Kraaaaaaaaaaaaaaaam
Det är ett elände med alla som ska leva upp till allt hela tiden. Mest är det vi tjejer som sitter där med Svarte Petter i slutändan, tyvärr!
SvaraRaderaTänk om vi kunde lära oss att vi duger alldeles utmärkt utan att nästan ta livet av oss själva!
Vad är väl en bal på slottet, mot att må bra?
Kramar om dig dubbelt för ett bra och viktigt inlägg!
Jag mår hellre bra än jäktar runt som en skollad råtta. Just nu orkar jag inte stå länge. Kram
SvaraRaderaJag tycker att det är skönt att tag dagen som den kommer :)
SvaraRaderaKramen♥
Visst är det ledsamt att vi tjejer ska ha det där, och att det ska vara så förbenat svårt att låta bli att hänga med på det.
SvaraRaderaBra skrivet!
Vi är nog väldigt många som gått in i väggen pga det syndromet, du -95 och jag - 92. Undrar när det ska läka ut ? Har fortfarande kvar en del symptom.
SvaraRaderaHa en fortsatt bra kväll !
Kram
ja så sant...duktiga kvinnor...som ska vara så duktiga för att duga....det är så vanligt!! Undrar vad som gör att man tror att man duger bättre om man har ett välbetalt arbete, akademiskt högskoleutbildning, kurser, resor..göra rätt för sig...ja sant!Status!! Så många som stressar omkring med ständigt dåligt samvete, för att duga....vara någon.Hävda sig....Känner till det där, vända ut och in på sig själv för att duga, och alltid ställa upp för andra..Tur man kan lära om..kram
SvaraRaderaBor du så nära mig.--Klart en resa till Eriks hjälpen är kul...men inte vet jag, om du skulle fynda..Om inte annat, så finns det Bra och Beg, ganska nära, med samma öppet tider...Gör det!! Men häng på låset, alla vill fynda. Kram igen
SvaraRaderajag var som du alltid duktiga flickan som ställde upp på allt.. psykolog, kurator, städerska, springflicka mm mm Hur orkade man, men då var det en självklarhet.. jag fanns alltid där för någon. Det är väl inte riktigt samma idag .. jag gör mer vad jag själv vill.. tycker det är bra:)
SvaraRaderaNejdå, jag ska inte byta blogg. Och detta är den bloggen jag alltid haft, har bara bytt namn på den.
SvaraRaderaDen ligger ju som en länk på min hemsida också, och då tror jag ingen blir lockad av att bli fotad av en "Farmor". Man får lite bilder i huvudet av det ordet, en dam med käpp eller nåt....*skratt*
Får nästan ont i magen när jag läser ditt inlägg...kunde lika gärna ha skrivit det själv. För min del tror jag däremot att jag sakta man säkert själv byggde upp kraven på mej själv, jag kände nog mer att mina föräldrar levde efter "man ska inte tro att man är något", vilket gjorde att aldrig riktigt visste vad som var okey. Ibland tog jag ut svängarna rejält, då var inte det bra, sen höll jag mej på min kant, då var inte det heller bra...Men som vuxen förstod jag ganska snart att största problemet nog ligger hos min lilla mamma, hon fick antagligen en förlossningspsykos när jag föddes, men på den tiden pratade man aldrig om sånt. Idag lever jag ett bra liv med min gubbe, och jag kan tycka synd om min mamma, hon lever fortfarande i sin "lilla värld".
SvaraRaderaJa du, det här med sms för att jobba....jag skriver alltså in mej i förväg via dator hur jag vill jobba, sen får jag att sms där det står att jag är bokad, och då förbinder jag mej att jobba. Så många dagar har jag skrivit 7-22, vilket innebär att jag kan ta antingen morgon eller kvällspass, å då gäller det att inte sova för djupt...det gick ju bra den här gången!!
Ha en skön dag vännen!!
Kram
Hej, jag vill bara tipsa om en sak som händer på min blogg just nu. Jag lottar nämligen ut ett foto-smycke från Jo'sign.se. Hoppas du tycker det här låter intressant, och att du har lust att anmäla dig :)
SvaraRaderaMer info finns på min blogg.
BS Kanske det ! Vem vet, vi är kanske tvillingsjälar som ska mötas igen.
SvaraRaderaHa en härlig dag !
Kram
Det är nog jobbigt att vi kvinnor alltid måste prestera så mycket för att tycka att vi ska duga, och alla går vi och bär på någon sten i ryggsäcken från vår barndom eller uppväxt.
SvaraRaderaJobbigt...och tragiskt.
ha d gott.
vi har nog alla våra "demoner" att leva upp till
SvaraRaderaVad var det lilla som utlöste det stora (nyfiken)
SvaraRaderaOm jag visste vem du Anonym var så skulle jag gärna gett dig ett svar. Synd att du inte skrev ditt namn i in kommentar.
SvaraRadera