Besöket av Familjerätten igår gick bra. Mamman och pojken var med så att vi alla fick tillfälle att träffas. Det var ett välbehövligt möte då allt som assistenterna berättat ej stämde in. Detta är ingen "liten" pojke utan en ganska stor och väldigt livlig krabat. Här behövs ett tålamod av guld, en reaktionsförmåga som blixten och ett par extra"ögon i nacken" Jag måste ställa mig frågan om vi har detta. Det är en föresättning för att allt ska fungera. Jag har det kanske till ganska stor procent men frågan är om mannen min har det. Men tänker man tillbaka på tiden som småbarnsförälder så hade han det inte då heller *skratt*och den tiden förflöt ju relativt smärtfritt. Men det är klart att våra barn var helt friska ungar som stod pall för lite törnar.Ska ta dagen och diskutera igenom detta och tänka till både en och två gånger. Kanske kunde man prova lite smått och se hur det slår ut eller är detta att vilseleda familjen?
Jag skulle aldrig ta på ett sådant ansvar i den åldern man är i. Vi är ju inga ungdomar längre. Tänk dej för. Kramar
SvaraRaderaJag håller med Siita... men tanken är värd guld. Men du får ju tänka på din hälsa också. Dina barn och barnbarn... kanske krafterna inte räcker till dem. Och det vill du väl inte.
SvaraRaderaSom sagt vi är ju inga ungdomar längre... och vi blir inte yngre / Carina
Svårt att råda, men jag hade nog kanske funderat både en och två gånger......det verkar mycket liksom.....
SvaraRaderaKaktusarna blommar nog för att dom blir mer och mindre ihjälplågade året om....
Kram
Oj så svårt!! Autism är svårt, allting blir så "fyrkantigt", och det värsta är väl att det sällan finns uppbackning från kommunen när det väl gäller. Lyssna på ditt innersta, är du det minsta tveksam, så säg nej! Men jag förstår din tanke, och den är verkligen god!
SvaraRaderaTa´nu väl hand om dej!!
Kram
Inget lätt beslut ni har att fundera på.
SvaraRaderaMen för att veta om beslutet är rätt, kanske man borde pröva om känslan för det finns.
Men Det kommer att kräva mod och ork av stora mått.
Jag skule inte orka och Rantafar skulle flytta i husbilen... =)
Men det är ju så att finns inte vilja och inte ork ska man ju låta bli, och så är det för oss, vi är nog små egoister.... =/
Hoppas ni väljer d som är rätt för er./Kram.
Å du det där skulle jag aldrig i livet ta mig på hur glad i barn jag än är.. Inget vanligt barn som man sätter där man sätter det.. Autism har jag sett på nära håll och det fodras verkligen kraft o styrka i mängder.. sedan förstår jag dig i tanken..
SvaraRaderaJag vet inte om du såg ett TV-program om en liten pojke med Autism där pappan gjorde allt för sitt barn.. tog med honom på resa till bergen (kommer inte ihåg vilket land det var).. Se den finns säkert på You Tube eller på någon SVT Play eller något annat.. Den killen var världens goaste kille, men utbrotten var mindre kul .. sedan är det ju naturligtvis så olika från person till person.
Om jag varit i dina kläder hade jag tänkt mig för väldigt noga.
Ha de o hoppas du hittar din lösning.. lycka till:)
Nu förstår jag lite mer varför du tänker som du gör, du har ju redan erfarenhet av autism! Att jag läst om det beror på att jag dels läst en kurs i skolan nu om utvecklingsstörning och funktionshinder för att bredda min kompetens, och sen läst en del utöver det för att jag blev intresserad. Sen jobbar jag som timvikarie på ett gruppboende, och där jobbar jag en del med en kille som har grav autism. Egentligen läser jag till undersköterska med inriktning äldreomsorg, men sen vart jag så intresserad av att jobba med vuxna med funktionshinder också, så nu blir det svårt att välja. Eller välja, har man fyllt femtio får man väl vara glad om någon vill ha en på arbetsmarknaden...Programmet som Pialotta såg heter Hästpojken tror jag, jag har läst delar av boken. Jag vill också säga att jag beundrar dej som tänker som du gör, det ger väldigt mycket också, det ska man absolut inte glömma!!
SvaraRaderaHa´en bra kväll och sov på saken!
Kram
Hej Agnetha
SvaraRaderaVilket tufft beslut du/ni står inför. Kom bara ihåg att följa din inre röst så blir beslutet rätt.
Kramar om gör Bibbi
Hej Agnetha!
SvaraRaderaEtt sånt beslut, det tål att tänkas på om och om igen. Arbetar själv som familjehem till en funkionshindrad tjej som idag är 18 år. Nu har hon funnits hos mig sen hon var 1år så det rullar på. Men har ju sett många barn och ungdomar med olika funkionshinder. Men jag tycker att du öppet kan säga till fam. att vi provar om det fungerar det är ju svårt att veta om man inte får lära känna varandra.
Lycka till! Eva-Britt
Väldigt svår fråga. Det gäller att tänka sig för både en och två gånger. Går inte att råda när det gäller en sådan sak. Hoppas att ni kommer fram till enligt er rätt beslut. Så at det känns bra för er. Kramar!!
SvaraRadera