Bilden lånad HÄR.
Efter det att vi haft besök av en autistiske pojke och hans mamma har vi diskuterar, funderat vänt och vridit på alla problem som kan uppstå både två och tre gånger.
Det är inte det att vi inte orkar med situationen utan det är det att vi inte vet om vi kan säkra för hans säkerhet. Han är väldigt livlig och ser inte farorna i sitt beteende. Man kan inte släppa honom med blicken för då vet man inte vad som komma ska. Vi bor vid en stor skog och rädslan att han ska gå bort sig där är skrämmande. Man kan ju inte låsa in honom heller och att förmana tjänar ingenting. Men detta är bara en av orsakerna till vårt beslut.
När jag ringde upp handläggaren på familjerätten kännde jag mig som en riktig skurk. Jag kännde och känner fortfarande att jag sviker denne pojke och hans mamma. Mamman hade så väl behövt att få denne avlastning hon "går ju på knäna" just nu. Det hade kännts bättre om jag vetat att det funnits en annan familj runt hörnet, tyvärr är fallet inte så. Hoppas att hon och pojken inte behöver vänta så länge på att det ska ordna sig för dem.
Önskade att vi hade haft ett tålamod av guld, en reaktionsmårmåga lika snabb som blixten och MÅNGA extra ögon både här och där. Sedan hade det varit väldigt bra om tomten hade varit inhängnad av ett högt staket. ( Låter inget trevligt men faktum kvarstår att det hade varit praktiskt och skyddat honom från att försvinna ut på farligheter.)
Tänk vad livet kan vara tufft och orättvist för somliga! Varför är det så?
Hejsan. Trodde nästan du skulle ta det. Nu har dotter tagit bort verifieringen hos mej. Ha det gott. Kram
SvaraRaderaJag fattade ingenting först så jag var tvungen att uppdatera mig lite på tidigare inlägg... har ju varit borta ett tag.
SvaraRaderaMen jag tycker du tog helt rätt beslut, är man inte helt övertygad så ska man inte, det måste kännas hundraprocentigt. Inte ska du behöva känna dig som en skurk för det, du tänker ju faktiskt på pojkens säkerhet!
Och, man måste känna att man orkar.
Och du Agneta, tack för välkomnandet hem!♥
Inte ska du känna dåligt samvete för att du sade nej. Och med tanke på det handikapp han har så var ju inte ert boende det bästa med skogen i knuten.
SvaraRaderaDu ska se att det säkert dyker upp någon annan familj som kan öppna sitt hem för pojken och befria hans mamma några dagar ibland.
Ha en bra lördag vännen.
Förstår att det inte var ett lätt beslut, men du gjorde helt rätt om du kände den minsta tvekan. Det hade varit tiotusen gånger värre om ni efter ett tag upptäckt att det inte funkade, då hade varit så mycket jobbigare för både pojken och hans mamma. Jag förstår att det inte är gott om familjer som orkar och vet vad de ger sig in på när de ställer upp som stödfamilj för barn med autism, men vi får hoppas att de hittar en familj som passar dem. Ha´nu inte dåligt samvete för att ni valde som ni gjorde, var istället stolt över att du har viljan och orken, det finns så många fler barn som behöver er!!
SvaraRaderaHa en skön lördagskväll!!
Kram kram
Ni har ju träffat den lille, store pojken och då vet ni ju hur det känns......fööör mycket! Och det är ju inte bra för någon av parterna, vi hoppas att man hittar någon annanstans åt honom. Och att ta ett så stort ansvar när det verkar oöverstigligt är inte trevligt. Ni har ju försökt, verkligen, men det är inte alla gånger det går som man vill. Ha inte dåligt samvete (lätt att säga....), ni har ju bjudit till.
SvaraRaderaKram och fortsatt trevlig helg,
Agneta
p.s. nä, inte weekendledigt från bloggen, men det ville sig inte, det hänger ju upp sig med det tekniska ibland och jag är data analfabet (trots mina 3 datorer.....det är inte av fri vilja jag har tre...) totalt så jag avvaktar...d.s.
Säger som Rantamor; inte ska ni känna dåligt samvete. Tvärtom, på mig verkar det som att ni fattat ett förnuftigt beslut och tänkt på killens bästa.
SvaraRaderaKram/SA