Livet med cancer ser olika ut för oss alla.

När jag för snart ett år sedan fick reda på att jag drabbats av hudcancer rasade nästan hela min värld samman. Ordet cancer skrämmde mig så till den milda grad att håren på armarna reste sig. Var det MIN tur nu, skulle denna cancer spridas runt i min kropp så att jag tillslut skulle dö? Ja ,det var de tankarna som jag fick då. Jag mådde inte så värst bra förövrigt då jag under en längre tid varit mamma åt min egen mamma som drabbats av demens.

Hudcancer finns i olika former jag har fått en som kallas för Skivepitel. Den tillhör de former som kan sätta metastaser om den går ner på djupet i huden. Jag har behandlat mig i olika omgångar med cytostatikakrämen Efudix. Eftersom min cancer sitter i mitt ansikte och på bröstkorgen förändras mitt utseende drastiskt då jag står under behandling. Det svullnar upp, blir sårigt och blöder. Jag skäms för att visa mig bland folk och önskar att jag kunde gömma sig bakom en Burka. Ja det kan kanske uppfattas som löjligt av någon men jag kan inte hjälpa detta.

Jag har haft några possitiva behandlingsresultat, men det senaste får inte läkaren bukt med. Jag har utvecklat en överkänslighet mot allt vad Efydix och Aldara heter. Eftersom sjukvården inte bedömmer min situation som akut längre har de föreslagit att jag ska vara behandlingfri under ett halvår för att sedan återta den igen i höst. Kroppen måste renas från detta cellgift.

När jag nu i bloggvärlden stöter på andra som också drabbats av cancer, men i andra former så känns min egen som en flugskit i gödselstacken. Nu är det nästan så att jag skäms för att beklaga mig över mitt eget. Tycker att jag ska vara nöjd med att den inte är livshotande, inte ännu i alla fall.

Men detta är min verklighet, min vardag som jag måste leva med. Det betyder inte att jag tycker att andras diagnoser är av obetydelse. Jag lider med er alla som på något sätt blivit drabbad av cancer. Jag läser era bloggar och jag gråter med er.