Vårkänslor.

I vinter har det varit en livlig trafik runt fågelbordet. Jag ser det från mitt köksfönster och tycker att det är rogivande att sitta och titta på alla dessa mesar som sökt föda där. Mest har det varit Talgoxar och Blåmesar och en och annan Topsmes.
En lite Svartmes har också följt med strömmen och ätit av jordnötter som vi lagt ut åt dem. Under hela vinteråret har jag inte sett att han haft någon annan vän med sig förutom alla dessa andra mesar. Stackars liten har jag tyckt alldeles ensam kvar i det kalla Sverige. Hade alla hans kompisar åkt från honom, jo så var det nog.

Igår på denna ljuvliga Vårdagsjämning kvittrade alla fåglarna ikapp utomhus. Det känndes underbart härligt i luften både för människan och för bevisligen också djuren.
När jag kom tillbaka från min promenad med lånehunden hörde jag ett sån stark kvitter alldeles intill vår häck. Det var så fasligt högt så jag trodde nästan att grannens katt hade varit framme och fångat en av alla dessa fåglar.
Men hur jag än tittade såg jag inte skymten av vare sig katt eller fågel. Ljudet blev högre och högre.

-Men vad är det och var är det, tänkte jag.

Efter att ha stått och försökt att lokalisera fågelkvittret en lång stund såg jag den. Den lille söta Svartmesen från i vinteras. Han satt på bilens backspegel och sjöng för full hals samtidigt som han burrade upp sig. Flaxade vilt med sina fjädrar för att visa upp sig för den "andra" svartmesen som avbildades i spegelglaset.
Stackars lille fågel nu har han fått vårkänslor och inga kompisar har han hittat på ännu. Han har blivit kär i sin egen spegelbild.