En glad julklapp.

Jag fick en ganska bra julklapp igår när jag var på återbesök hos doktor på hudmottagningen. Han tyckte att de behandlade områdena på min hud var till belåtenhet. Han ansåg att de aktiniska keratoserna som jag hade haft där var borta och nu skulle huden bara läka till sig. Det som är kvar tyckte han att jag kunde vänta med tills efter helgerna och då skulle jag få en ny cellgiftssalva en annan sort som kanske passade mig bättre.

Den lilla röda fläcken som jag haft på min kind som visade sig vara skivepitelcancer skulle jag däremot fortsätta att behandla med någon form av kräm som skulle göra så att värken och ärrbildningen skulle försvinna. Resultatet av detta kunde jag få vänta på ända upp till ett år, sa han.

Jag fick ingen dödsdom utan ett uppmuntrande bemötande att allt skulle bli bra, det skulle bara ta lite tid. Kändes båda snopet och glädjande, har jag överdrivit detta, är jag en liten hydrokondriker som målar allt i svart? Är det läkarna som framför besked på olika sätt så att man tolkar sin diagnos till det sämre? Jag har aldrig haft samma läkare två gånger utan det har varit nya förmågor varje gång, inget fel på dem de har varit väldigt noga och trevliga. Men nu undrar jag om de informerat mig på ett sådant sätt att jag trott mig vara dödsjuk? Eller om min hjärna inte kan ta till sig informationen på ett riktigt sätt, i så fall är det ju fel på den också *LL*.

I alla fall gick jag ut från sjukhuset med lätta steg och världen känns lite bättre nu. Den känslan är en riktig bra julklapp!



Jag har nu postat alla julkorten det är tradition hos mig att skriva ”vanliga julkort”. Jag tycker inte om detta med att skicka julhälsningar via sms och mail, naturligtvis uppskattar jag det inte heller så stort. Det har hänt att jag fått ”julkort” via mailen men då har jag skrivit ut det och lagt i min julpostkorgen. Vad tycker ni andra, vilket julkort uppskattar ni mest? Det gamla hedliga via posten eller nytänkta teknikmedoder som sms

Att smita före i en kö.

Jag har här skrivit och beklagat mig om att ”vissa” människor smiter före i vaccinationskön. När jag i eftermiddag gick in på vårdcentralens hemsida för att kolla upp när det skulle bli min tur att få vaccin, slog det mig att jag också fått gå före en massa andra kvinnor för inte så länge sedan. (Detta var nu inte min ide, utan vårdpersonalens)

Det var i våras som jag hade en tid på Centralsjukhuset för Mammografiundersökning. Nu råkade det sammanfalla med att mitt ena barnbarn var ledig från skolan och skulle vara hos oss några dagar. Hans två kusiner var också skollediga men däremot inte deras föräldrar. Jag och maken hade lovat att de tre pojkarna kunde vara med oss denna dag och att vi tillsammans kunde hitta på något kul. Jag hade totalt glömt bort denna mammografi, men när jag upptäckte det bestämmde vi att göra något bra av det.

I residentstaden där centralsjukhuset ligger finns också ett stort Lek och Bushus, där är det jättepoppis att vara. Så det blev så att vi slog ihop sjukbesök och barnbarnstillsyn. Killarna jublade när vi talade om att vi skulle åka till detta lekland. De fick först lova att uppföra sig väl innan, då de var tvungna att följa med mig till mammografin först. De lovade dyrt och heligt att sitta stilla och vara någolunda tysta i väntrummet medans jag fixade mitt ärende.

Vi stoppade in pojkarna i bilen och for iväg. Väl framme vid sjukhuset visade det sig att de var kraftigt försenade p.g.a att röntgenmaskinen havererat tidigare under dagen. Så där var det en väntan på drygt en timme innan det skulle bli min tur. Väntrummet var fyllt till bristningsgränsen, kvinnor satt i korridorerna också. (Några män också som hade föjt med sina fruar. Några barn såg jag inte till).

Ja det var bara att inse att här skulle vi bli kvar en lång stund. Jag sa till killarna att NU måste de vara ”snälla” och uppföra sig väl. Kunde de kanske hitta några Kalle Anka tidningar att titta i så länge. Men nu är det ju så att tre killar på respektive 9, 8, och 6 år KAN inte vara tysta speciellt länge. När de upptäckte var de var någonstanns (det fanns bilder på bröst lite var stanns på väggarna) uppstod det ett hysteriskt fnitter. Maken skruvade på sig tyckte att det började bli pinibelt och de väntande kvinnorna stirrade på mina pojkar med sitt ”ONDA ÖGA”. Ut till väntrummet kom sjuksystern som hade hand om informationsdisken för att se vad som stod på.

-Men OJ vad många NI var då! När hade du tid, frågade hon mig?

Jag talade om som det var att jag skulle ha varit inne för en kvart sedan och att jag var barnvakt till mina barnbarn. berättade också att vi tänkte passa på att besöka Lek och Bus -huset nu när vi ändå var tvungna att åka hit till ”storstaden”.

-Ja, det är lite trångt här just nu, väntrummet är ju inte så stort. Kom med här så ska vi se vad vi kan ordna.

Jag följde snällt med henne ut i korridoren och satt mig ner på en ledig stol lite längre bort. Hon försvann snabbt in genom en dörr men var lika snabb tillbaka hos mig.

- Kom med här så får du gå före. Du har ju i alla fall fått vänta en lite stund viskade hon till mig och log.

Glad i hågen följde jag med henne och fick mitt ärende gjort, sedan bar det iväg till Leklandet med pojkarna.

Nu sitter jag här och funderar på om jag ska låna dem igen och åka upp till vårdcentralen och ställa mig i kön för A H1N1 vaccinet. Men detta kanske bara fungerar i ett gyn/mammografi väntrum.

Julstök, stress och oro.

Det är bråda dagar nu, man ska baka, städa, pynda, inhandla julklappar till alla barn. Egna barnbarn, bonusbarnbarn och andra barn. Jag börjar att känna stressen inombords, tar ofta djupa andetag och försöker att lugna ner mig.

Jag ligger hyfsat bra i tid för nästan alla klapparna är inköpta och granen har vi klätt. Lussebullar och vanliga bullar är bakat, lite mera ska jag fixa till helgen. Tyngre saker som julmust och julöl är inköpt. Vi har också efter lång diskution införskaffat julskinkan. Ett tag funderade vi på att köpa en kalkon istället. För min del hade detta gått lika bra, men min man han älskar julskinka. det blir ingen jul om inte skinkan står på julbordet säger han.Efter mycket detektivarbete hittade vi en bonde som skötte om sina djur efter de regelverk som är gällande. Vi har nu alltså en ”glad ” julskinka och kan skjuta upp beslutet att bli vegetarianer.

Frågan kvarstår om detta inte är oundvikligt i framtiden, det ena djurskandalen efter den andra kan man ju läsa om nästan dagligen i tidningen. Jag är inte så bra på att laga vegetabilisk mat men det finns väl kurser man kan gå på. Jag har allt några kokböcker i ämnet men de har inte blivit så mycket andvända. De köpte jag på den tiden barnen sålde jultidningar. Köpte dem för den goda sakens skull.

I morgon ska jag på återbesök till min läkare angående min hudcancer. Jag fick ju avbryta behandlingen för någon månad sedan efter det att jag reagerat negativt på cellgiftssalvan. Jag har nu återhämtat mig efter sviterna och känner mig ganska bra. Men faktum kvarstår att jag måste bli av med detta och nu undrar jag på vilket sätt då? Vad ska han nu hitta på, ska jag återuppta samma behandling igen eller finns det andra sätt? Oron inom mig är just nu väldigt påtalig. De flesta i min omgivning bemöter mig med att ”detta fixar du” eller ” det blir allt bra ska du se” , och det är verkligen det som jag mest önskar mig i julklapp i år ATT DET FIXAR SIG!

KVINNOR KAN!!

Har ni hört den förut? Kanske några av er. Men den är tänkvärd så jag berättar den igen.

En man och en kvinna var på semester. Efter maten vill mannen ta en tupplur. Frun bestämmer sig då för att ta en tur i båten, fast hon inte känner till sjön. Hon åker ut en bit, slänger i ankaret, tar fram en bok och sätter sig till ro för att läsa.

Plötsligt kommer skogsvaktaren förbi i sin båt. Han stannar till vid kvinans båt och säger:

- Godmiddag frun, vad gör ni?

-Jag läser en bok, svarar hon ( och tänker, SYNS inte det)

- Det är fiskebegränsningar här, informerar han.

- Det är möjligt, men jag fiskar inte , jag läser.

- Jaha, men du har utrustning till det. Så vitt jag vet kan du börja att fiska när som helst. Jag måste ta med dig till stationen och skriva en rappport.

- För att jag LÄSER !, svarade hon förtvivlat.

-Det ÄR fiskebegränsningar här, informerade han igen.

- Men jag fiskar ju inte det ser du väl, jag LÄSER EN BOK!

-Ja , men som jag sa förut kan du börja att fiska när som helst. Jag måste skriva en rapport på detta.

- Om du gör det blir jag tvungen att anmäla dig för sexuella trakasserier.

- Men jag har ju inte rört dig, säger mannen.

- Det är sant, men du har utrustning till det. Så visst JAG vet kan du börja när som helst.

- Ha en bra dag frun, sa skogsvaktaren och åkte sin väg.

Slutsats: Argumentera aldrig med en kvinna som läser. Det är troligt att hon kan tänka samtidigt.

Ett rykte nådde mig.

Jag fick ett sms igår på eftermiddagen från en vän som jobbar inom vården. Hon tipsade mig om att det fanns AH1N1 vaccin att tillgå på vårdcentralen. Personalen som hade hand om vaccineringen hade öppnat för många ampuller och dragit upp dem i sprutor, allt för att förbereda sig på att massvaccinera olika riskgrupper. Men massan uteblev av någon underlig anledning. På något sätt måste de göra sig av med vaccinet för att bara kasta det för vinden kunde de inte göra. Då bestämmde de sig snabbt för att ringa in släkt och vänner. Detta tackar jag extra stort för.




Men samvetet gör sig påminnt. Jag har ju här i bloggen ” spytt min galla” över olika artister /politiker/fotbollslag m.m som smitit före i kön. Men detta kanske inte är att smita före, det fanns ju ingen egentlig kö

Svininfluensan verkar att eskalera

Det börjar att bli skrämmande med denna influensa tycker jag. Fler och fler insjuknar och man börjar att undra när det ska bli ens egen tur. Inget vaccin finns att få trotts att regeringen för länge sedan deklarerade att HELA svenska befolkningen skulle vaccineras. Vad har blivit fel? Är det leveranserna som uteblivit eller är det alla dessa människor i olika fotbollslag, artister, eller politiker med flera som smiter före i köerna. Undrar hur de gör och vart man ska vända sig, för nu har jag allt stor lust att göra precis som de. Jag vill ha Mitt vaccin NU inte senare då jag redan blivit smittad.

I nu läget spritas det hej vilt och man undviker att vistas i stora folksamlingar. Ja, man har utvecklat en fobi som kallas bacillskräck. Tänker sig VÄLDIGT noga för innan man bestämmer sig för att åka till ICA och handla. När man väl bestämmt sig för detta så storhandlar man för att slippa göra om shoppingen på ett tag. Väl hemma igen sköljs all fruk och grönsaker noga av i hett vatten och så spritas det igen. Det är nästan så att man går i ett ständigt rus -drogpåverkad av handsprit

I vårat hus brinner aromalampor för jämnan. De är laddade med Esteriska oljor för att rena och desinficera luften samtidigt som de ger skydd och kraft att stå emot baciller och virus. Detta har jag läst mig till i olika skrifter. Man gör ju vad man kan. ÄR JAG NOJIG ? JA, DET ÄR JAG NOG. Men livet är mig kärt. Nu ska jag ta lånehunden och gå en lååång promenad i skogen där inga folksamlingar finns.

SOMMARMINNEN.

Så här i mörka november är det skönt att sitta och minnas sommaren med mina barnbarn. Det blir så långt mellan besöken och nu tränger sig längtan på efter dom.

Jag minns en utflykt som vi gjorde när två av mina barnbarn var här i augusti, en som var för dem lite annorlunda. Maken och jag bestämmde att vi skulle ta dem med på dressinåkning. Vi packade ner matsäck stuvade in barnen i bilen sen for vi iväg. Det var en liten bit att åka med bilen och ungarna undrade vart vi nu skulle ta vägen. De kände inte igen körsträckan. Inte gick den till stranden, bondgården eller till det stora Lek och Bus huset. De frågade hela tiden och undrade med spänning i rösten vart vi var på väg.

Väl framme vid dressinstationen fick de stora ögon när de såg dessa cyklar. -Skulle vi åka på dem? – Tänk om det kom ett tåg? -Behövde man ingen hjälm? (det skulle man nog behövt) Till saken hör att mina barnbarn bor i storstaden, så sådana här fortskaffningmedel hade de aldrig sett. Frågorna var många och ivern stor att komma iväg. Vi hyrde två dressiner och tog varsitt barn. Moa som ”bara” är 5 år fick åka med morfar för hon nådde inte riktigt ner till pedalerna, Marcus som är stora karl på 8 år han skulle bestämmt skjutsa på mig, han ville ha kommandot över denna märkliga grej. Vi bestämmde att vi skulle åka en sträcka på några kilometer och sedan stanna och fika.

Efter vägen fick vi alla uppleva en helt fantastisk naturupplevelse. Vi åkte genom urskog passerade stora mossar och en konstgjord sjö. Lilla Moa var emellanåt lite rädd, för tänk om det skulle komma en björn eller en varg fram från skogen. Storebror skattade åt henne men jag tror nog att han också hade liknande funderingar.

Väl framme vid rastplatsen vid Håkanbol stannade vi och åt vår medhavda matsäck sedan vände vi helt om och trampade tillbaka. Det hade varit en spännande dag lite olik andra utflykter. Det pratades hej vilt om denna dressincykel i flera dagar efteråt.

FARS DAG.

Idag är det fars dag men jag känner ingen längtan efter att ära min far. Nej det känns mera som ett tvång att ringa och säga Grattis. Min far har varit en frånvarande far i nästan hela mitt liv. Det var väl i och för sig inte bara hans fel utan berodde på att mina föräldrar skilde sig när jag var liten flicka. Pappa flyttade till en annan stad långt bort så någon naturlig kontakt uppstod aldrig, utan bara påtvingade umgängeshelger och sommarveckor. Tider då jag bara längtade hem igen. Tyvärr!

Idag är min far över 80 år och änkling efter ett nytt äktenskap. Han lever mycket ensamt har just inga vänner som han umgås med. De vännerna som han en gång hade har han gjort sig osams med tillika sina syskon och grannar. Min far är en riktig surgubbe. Han ser fel i allt och alla. Det är bara hans ord som gäller.Inte heller är han så flitig med att grattulera eller att fråga efter oss andra.

Jag tyckte synd om honom en tid efter det att han blivit änkling. Åkte den långa vägen väldigt ofta för att se hur han hade det och försökte att städa undan och piffa till i hans lägenhet. Men jag uppfattade det aldrig som att han uppskattade det utan tvärtom verkade det som han inte ville att jag skulle lägga mig i. Så nu har jag slutat med detta. Talar vi med varandra i telefonen är samtalen slut på mindre än 5-6 minuter. Ej heller verkar han att bry sig så värst mycket om att fråga om min hälsa, trots att han vet att jag under en längre tid behandlats för både skivepitelcancer och Aktinisk keratos.

Nej det känns inte helt OK att fira min far idag. Men som den dotter jag är ringer jag säkert fram mot kvällen i allafall.

Olika falla ödes lotter.

För cirka ett år sedan registrerade jag mig på Facebook. När en del av mina bekanta hörde detta tyckte de att jag inget hade där att göra, det var ju bara för ungdommar. Skulle jag nu spionera på mina barn som är ganska aktiva på denna sida? Ja, kommentarerna var ganska många och väldigt fåniga.

Men jag har verkligen fått ett bra utbyte av FB. Jag har andvänt mig av denna hemsida för att spåra upp gamla barndomvänner som jag inte hört av på 30 år. Förskolebarn som jag tagit till mitt hjärta och undrat vad det blev av dem. Jag har för det mesta blivit glatt överaskad. En liten flicka som jag följt under hennes förskoleår hittade jag nere i Australien där hon lever och mår bra. En annan blyg liten tös som aldrig gjorde något väsen av sig hittade jag i NewYork, där hon studerar juridik. Detta hade jag aldrig trott att hon skulle våga, åka tvärs över Atlanten alldeles själv. Jag har numera en etablerad mailkontakt med båda och det tycker jag är jätteroligt.

Men idag hittade jag ett annat förskolebarn till mig på FB och hennes historia gjorde mig inte glad. Hon hade lagt ut sin blogg adress där och det är denna som jag nu har läst. Har inte tagit kontakt med henne och vet inte om jag ska göra det. Efter det jag läst hennes blogg kändes det verkligen som jag spionerade på henne, den var så utlämnande. Det känndes sorges i mitt hjärta att det blev så här för henne i livet. Visst hon hade en del negativa saker med sig i sin ryggsäck, men inte så att man kunde tro detta.

Hon berättar i sin blogg att hon är narkoman. Varit inlagd på olika behandlingshem. Träffat många olika män som på olika sätt utnyttjat henne. Blivit misshandlat och varit och kanske fortfarande är inne i kriminalitet. Nu är hon gravid, och pappan till barnet är en mycket äldre missbrukare. Hon skriver att hon sedan 2 månader är ren men det är däremot inte mannen. Socialen är naturligtvis inkopplad. Ja vad säger man, stackars, stackars flicka.

Jag har blivit däckad av svinviruset eller är det av mina aktiniska keratoser??

Det blev en tråkig helg för mig och min familj, inte alls det jag hade tänkt. Dotter med man och mina 2 barnbarn kom hem till oss från Partille och vi tänkte ha ett trevligt firande med BUS O GODIS Ungarna skulle klä ut sig till skräckfigurer och jag skulle också vara med på ett hörn.Jag hade glatt mig över detta för jag vill vara med och spöka trots min ”lite” höga ålder (Nja är 57 för gammalt tycker ni) Jag hade dräkten fixad det var en gammal nunnedräkt och jag skulle måla mig med svarta skuggor i andsiktet. Det skulle bli en höjdar dräkt och min lilla tös Moa 5 år var en underbar liten häxa. Mitt största barnbarn Marcus 8år var någon grön otäck vampyr, Vi skulle smyga runt i villakvarteren och skrämma människorna. Fick vi inget godis så blev det absolut något bus.

Ja vi gick iväg när mörkret lagt sig men jag började att må dåligt. Fick frossa, benen började att skaka, inne i huvudet började någon att slå med trummor. Min bröstkorg som jag nu behandlar med cellgift känndes inte ok. Stora bölder som vattnas och svider, Ja blöder tom. Värken går inåt mot lungor mm. Det börjar att kännas konstigt, jag vill och orkar nu inte vara med mera. Jag måste ta mig hem till min säng. Något känns fel, ja måste få vila.

Det var bra ungdommar för de fortsatte busandet alldeles själva så något dåligt samvete behövde jag inte ha,Efter en lång stund kom de åter med massor av godis och glada skratt. Så det hade ju funkat bra utan mig.

Jag var tvungen att gå till sängs så min man fick roa de våra bäst han kunde. Tråkigt att detta skulle inträffa nu med mig. Man undrar är det svininfluensan som är på intåg. eller om det är min Aktiniska keratos som börjar att bli besvärliga nu. Vad tror ni? Jag tyckte mig se denna lilla SVINVARELSE i skogsdungen, är han boven till allt tror ni??? Eller är det någon som blivit smittad redan. Hemska läge!! Blir man sådan då? Nästa senaro är lika hemskt det. För det är sår från Aktiniska keratoser. Sådana som min bröstkorg är beströdd av.Ja det se verkligen äckligt ut. Men då ska ni veta att det känns värre att ha dem på kroppen.


Jag ska gå till sängs nu för bokstäverna börjar att flyta samman. Jag tog nämligen en sömntablett för en stund sedan. jag hör av mig i mån av ork.. Dessa foton som bara flyter fritt överallt var ju min förhoppning att de skulle komma på den platsen som JAG bestämt och stannat där. Men men det funkar inte heller.

Godnatt

Nu är det spöktider.

Ända sedan jag var liten har jag varit intresserad av spöken och andlighet. Som liten flicka älskade jag att bli uppskrämd med att lyssna till otäcka spökhistorier av alla de slag. Nej, älska är väl inte riktigt det rätta ordet, men man var nyfiken och lyssnade med stora öron då vuxna satt och pratade om Svarta/Vita damen, Skogsrå, Hustomtar, Huldror, Näcken, Gråa frun m.m. Ja listan kan göras hur lång som helst.

När jag var liten hade vi ingen Tv som drog till sig familjen till kvällen. Nej det var radion som gällde och ofta lyssnade vi till radioteaterns spännande berättelser. När det kom främmande i huset var det ofta historier om övernaturliga ting det berättades om. Många av sällskapen hade upplevt något personligt med dessa ”spöken”, och det berättade de med inlevelse om. Naturligtvis fick vi barn inte vara med på ”vuxenkvällarna” utan blev iväg skickade till våra rum med uppmaning att sova. Det gjorde vi nu inte alls utan parkerade oss så nära dörren man kunde komma och lade örat intill för att höra ALLT som berättades inne i finrummet. Till slut blev man så vettskrämd att man sprang så fort man kunde tillbaks till sängen och drog täcket över huvudet och slocknade av bara förskräckelsen. Många var de nätter som jag kissade i sängen av att ha lyssnat på dessa spökhistorier. Man levde in i detta och såg skuggor, hörde röster och fotsteg från vinden. I flera dagar var man på helspänd och trodde helt blint på vad som sagts.



Inte så långt från vårt hus låg en gård som var öde. Paret som bott där hade båda dött och huset var obebott i en massa år. Vi kallade det ”DÖGÅRDEN”. I uthuset på denna gård huserade jag och några av mina kamrater. Vi gjorde iordning ett hemligt rum där, regniga och mörka dagar träffades vi där och berättade ”spökis” typ ”blodet droppar…” eller lekte ”anden i glaset”. Vi skrämde upp oss själva till bristningsgränsen. Vi var helt övertygade att det döda paret ”gick igen” inne i bostadshuset. Vi såg skuggsiluetter genom fönstren och vi hörde dörrar öppnas och stängas. Allt var ju bara hjärnspöken men det trodde vi inte då. Detta var en lek för oss och vi hade faktiskt väldigt kul.

Idag är det Halloween och jag väntar med spänning på besök av småfolket som klätt ut sig till skelett, vampyrer, häxor, mumier eller nått annat skrämmande. Min godisskål är till brädden full av sötsaker som jag ska ge alla dessa underbara ungar. BUS ELLER GODIS? Här blir det GODIS!!

Vintertid

Nu går det mot bistrare tider. Den sköna sommaren och den ljuva hösten är förbi. Ja i alla fall om man får tro almanackan. Ikväll lämnar vi sommartiden och går över i vintertid.

Jag började att skriva i min blogg när sommartiden inleddes, det har hänt en hel del för mig sedan dess. Jag har bland annat förlorat min mamma och fått en cancer diagnos som jag behandlas för. Inget av detta är särskilt roligt utan tvärtom gör stora sår i hjärtat. Sorgen efter mamma kommer och går, gör sig påmind just nu till Alla helgons dag. Har fått inbjudan från kyrka att närvara vid tacksägelsegudstjänsten över henne och alla andra som dött under året. Så det blir väl till att besöka kyrkan till helgen.

Behandlingen av hudcancern har nu kommit till bröstkorgen. Jag har avslutat pannan och gjort ett uppehåll med resten av ansiktet. Behövde vila detta ansåg min doktor. Men man mår ju inte toppen precis ändå, cellgifter går ju ut i hela kroppen och man påverkas på olika sätt, inte till det bättre. Hoppas att jag är färdig med detta när det åter blir dax att ställa om klockan till sommartid.

Glöm nu inte av er om det tränger på och ni måste besöka ”hemlighuset” för då kanske det går så här illa som på bilden. Det är ju VINTERTIDER nu!

Höstmarknad

Ända sedan jag var liten har jag besökt höstmarknaden i vår stad. Jag har en stark tradition förknippad men detta jippo. Som liten var det alltid dessa lyckobrev och polkagrisar som hägrade och brorsan han skulle ha bomber och ärtrör. Utav dessa varor finns nu bara polkagrisarna kvar ( på denna marknad i alla fall) och det är tur det. Men det har kommit till så mycket annat. Skit säjer en del men jag säger skoj. Man behöver ju inte köpa allt man kan ju titta bara.

Jag hade inte tänkt att gå för det är mycket folk ute en sådan här dag och jag skäms över hur jag ser ut. ”Burkan” är inget allternativ längre för det ser ju ännu djä… ut. Det enda som man kan ha är ju solbrillorna, men de skyler ju inte särskilt mycket, det bara känns så. När klockan hunnit bli en bra bit över tolv bestämde jag mig i alla fall för att gå. Det fick väl bli som det blir tänkte jag.

Hade jag åkt på förmiddagen hade det passat mig bättre nu var det JÄTTE mycket människor i rörelse och många bekanta ansikten. Jag träffade på en hel del och alla betedde sig konstigt. GUD, de såg ju hur jag såg ut, men inte en enda kommenterade detta. Där stod de och låtsades som ingenting, som om jag inte betydde ett endaste dugg. Detta ÄR inte ett bra bemötande tycker jag. Jag vill prata om detta inte låtsas som det inte fanns. Då var det bättre på lördagen då någon bestört påpekade mitt prickiga ansikte. Då fick jag i alla fall chans att berätta vad det var. Idag kände jag mångas blickar och outtalade frågor.

Köpte lite marknadskarameller med hem till mig själv och mannen.

Det går upp och det går ner.

Det går upp och det går ner, berg och dalbana så lång jag ser. Ena dan är högsta vinsten på lotteri andra dan så är det ingenting. Usch, som en kalldusch. ”

Ja precis så ÄR det för mig nu. Lördagen bjöd på fint humör åt mig, så då var det riktigt uppåt, men denna måndag har det varit en riktig nedsförsbacke. Det kliar och svider och självförtroendet är på bott. Dessa djä…la sårskorpor som pryder övre delen av mitt andsikte. Det värker inne i ögonhålan och om man tittar riktigt noga så ser man att ögonlocket är svullet med. Smink det kan jag glömma. Så det finns ju inget att gömma sig bakom heller. Nej nu är det den naturliga looken som gäller, och DEN ÄR INTE vacker. Modet sjunker ytterligare när jag tänker på vad lång tid det kommer ta innan behandlingen är avslutad. Jag har båda andsiktshalvorna kvar och de ska tas i omgångar på fyra veckor vardera, med en vilopaus på 3-4 veckor emellan. Därefter står bröstkorgen på tur. Det kommer att bli en ny vår och kanske försommar innan allt är över. Men då hoppas jag att jag är frisk.

Jag har varit innomhus mest hela dagen förutom en snabb tur till brevlådan. Någon skogspromenad kunde jag inte göra idag då hela skogen var invaderade av älgjägare. Vill inte riskera mitt liv, jag håller ju på att återskapa det *L*. Till city vågade jag mig inte idag, hade inte mod. Ett tag tänkte jag att jag skulle besöka en väninna men det blev inget av. Tror att jag ska ringa henne imorgon och höra om det passar sig att jag kommer en stund. För henne behöver jag inte föreställa mig hon är en sann vän.

Hur det gick för mannen ? Jo, han kom hem igen framåt kvällen. Någon älg hade han inte sett till men en härlig skogsdag det hade han haft med fika, korvgrillning och jaktprat med kompisarna. Han slocknade ganska snart på soffan för det är påfrestande att jaga älg fast man inga stöter på. Imorgon är det en ny dag för honom. Kanske, kanske får han till det

Jaktbyte ???????

Hur det gick för mannen i jakten? Jo, han hade det väldans trevligt men någon älg det såg han inte skymten av. Så här får vi fortsätta att äta falukorv. Men det är inte så dumt det heller.

Idag så smäller det

                                                                              
Idag så börjar äventyret för alla jägare så och för min man. Det är detta han längtar efter ett helt år, planerat och diskuterat om. I går kväll var han på älgmöte där det bestämmdes vilka pass de olika jaktmedlemmarna skulle få. Han blev nöjd med sin tilldelning för han fick sitta i ett av tornen. Säkert det han själv byggt och möblerat med en kasserad skön skrivbordsstol. Nja inte för jag tror att han kommer att sitta bakåtlutad där och njuta av naturen , nej det är han för uppjagad för, men det kan väl vara skönt för baken i alla fall. Så nu hoppas jag att han har tur med sig och får skjuta. Vi får se vad han har att berätta när han kommer hem fram mot kvällen.

Stoppa huvudet i....................

Jag måste ta mig ner till city imorgon. Mobilen jag köpte härom dagen uppvisar några betydande fel. Säljaren måste fixa till det för jag är ju som bekant teknikbefriad.

Eftersom jag ser så fruktansvärd ut ( se föregående inlägg) tänker jag att jag kanske skulle kamouflerar mig med en rånarluvan. Hoppas bara att jag inte skrämmer slag på folk så de kallar på polis. Det vore ju förargligt

GNÄLLBÄLTET:!

Mitt i gnällbältet ligger Örebro,där bor INTE jag. Fast nu skulle man kunna tro det för jag är en riktig ”gnällspik” nu om dagarna. Nätterna med fast då är det ingen som hör mig.

Jag mår tjuvtjockt och tycker att livet just nu är pest. Därför har jag inte skrivit något här på ett par dagar för mina tankar är på annat håll. Jag står under behandling för Aktinisk keratos ( förstadiet till skivepitelcancer) i andsiktet. Detta är en fortsättning på behandlingen för skivepitel som jag fick i sommar. På efterkontrollen upptäcktes flera hudskador som ännu inte utvecklats och som måste behandlas för att hävas. Just nu befinner jag mig mitt i denna behandling. Jag ser inte vacker ut det vill jag lova inte alls som de där bilderna jag la in i aprilbloggen (ha,ha) nej mera likt en pestsmittad. Jag undviker folksamlingar går hellre i skogen. Nu ska ju detta gå över har de sagt men just nu känns det faktiskt fördjävligt. Som terapi ska jag nu förmedla mitt gnäll till er som fortfarande läser detta…………

DET KÄNNS SKIT!! DET SVIDER,!! DET KLIAR!! DET BRÄNNER!! DET ÄR FUUULT!! DET GÖR ONT!! JAG VILL INTE HA DETTA!! JAG VILL VARA SOM INNAN!!

Att utmana ödet.

Följde med mannen till city idag,han skulle ha en ny tv uppkopling. Jag tyckte nog att det räckte med de kanalerna som vi hade, men nej nu ska det bli MERA sport. Sport, sport, sport ja det är väl intressant ibland men man måste väl dra en gräns någonstanns.Hoppas att den gränsen är nådd nu.

Medan han diskuterade med säljaren gick jag runt och tittade på mobiltelefoner. Oj vilka fina och funktionsrika det finns idag. Just när jag höll en bedårande liten nymodighet i handen började min egen att ringa i fickan. Måste naturligtvis svara och blev då varse att jag tillhörde ”stenåldern”då en ung jänta bredvid log och skakade på huvudet då hon såg min mobil. Ja, jag skämdes faktiskt, gjorde samtalet väldigt kort. Kanske var det tid nu att skaffa en annan?

Så när mannen min var färdig med sitt ärende och säljaren frågade om det var bra så eller om det önskades något annat svarade jag. – Jag skulle vilja se på en ny mobiltelefon, en nokia som det går att blogga med. Den som jag har nu klarar inte detta. Mannen min tittade till och sa BLOGGA, kan och gör du det? Nja… lite, jag har nyss börjat. Men med ny mobil så blir det lättare och roligare förstår du, sa jag.

Vad jag inte sa var att jag knappt klarade av tekniken vid datorn. Men kanske mina flickor kommer hem snart då får de visa mig. Nu har jag ialla fall en spritt ny Nokia som ligger där och skiner.

Idag har jag urnsatt min mamma.

Idag gick jag sista promenaden med min mamma. Solen sken från en klarblå himmel och det var kallt i luften. Jag gick i takt med kyrkklockorna med ett hjärta som var fullt av tårar. -Tänk att få dig tillbaka mamma i en liten urna, det känndes ofattbart. Jag viste naturligtvis att du blivit kremerad det hade jag fått reda på genom ett brev på posten. Det var också som att få ett slag i andsiktet. Gud, de hade eldat upp dig, nu fanns du inte mera, bara som aska i en urna som väntade på att komma ner i jorden.

Denna dagen blev idag efter flera månader av väntan. Jag ville att stenen skulle vara färdig med ditt namn och att planteringen skulle vara iordning.Idag hade dessa kriterier uppnåtts så den 1 oktober 2009 kl.15.00 gick jag och min mamma vår sista promenad tillsammans nerför kyrkbacken till hennes sista vilorum. Älskade mamma!

ATT FÖRLORA SIN MAMMA

Min mamma dog på midsommardagen i år. Hon hade länge lidit av demens och kunde det sista halvåret inte längre bo kvar i sitt hem utan fick flytta in på äldreboende.
Om jag hade vetat att min mamma bara skulle levt i 6 månader till hade hon fått flyttat hem till mig istället. Detta grämmer mig nu om dagarna för mamma ville inte in på ”hemmet”. Vi fick helt enkelt lura in henne där. Säga att det var ett sjukhem och att så fort hon blev bättre skulle hon få komma hem igen. Vi hade inget annat val tyckte vi då för hon kunde inte klara sig i sitt eget hem längre. Tänk om jag hade vetat då hade det blivit så annorlunda för henne. Då kanske inte hon ramlat och brutit sitt bäckenben. Då hade hon inte blivit sängliggandes och då hade hon kanske levt än idag. Åh dessa tankar.!
När jag nu besöker graven känns det så sorgset och ensamt. Jag känner mig som jag vore föräldralös, ett övergivet barn.
Jag är mycket mån om att det ska vara fint på hennes gravplats. Går ett par gånger i veckan dit och ser att blommorna fortfarande är vackra om inte så byts de ut.
Min lilla vackra mamma jag saknar dig så förfärligt mycket.

År jag religiös? Hur är man då?

Jag har fått frågan om jag är religiös. Antagligen är det för att jag skrev in min bön på Sv Kyrkans hemsida i slutet av augusti.
Ja, är jag religiös? Jag vet inte, för hur är man då? Finns det bestämmelser för hur man ska vara ?
Jag är väl som de flesta, tror på att någonting finns, någon högre makt, men vad det vet inte jag. Ödet eller Gud?
Jag går till kyrkan på bröllop och begravningar men förundras varje gång över denna frid som råder där. Tänker när jag sitter där i kyrkbänken, att varför går jag inte hit oftare Varför söker inte jag denna fridfullhet utan andledning.
Sedan blir det som vanligt i alla fall, man stannar hemma.
Men visst knäpper jag mina händer när det känns svårt och ber om stöd och hjälp. Det lärde mig min mamma när jag var liten. Hon lärde mig ochså godnattbönen ”Gud som haver barnen kär”. Det tror jag är en bortglömd bön hos våra barn idag. Tyvärr måste jag säga.
Ja, är jag religiös? Vem kan ge mig ett svar??

Välkommen sköna höstmånad.

Jag älskar hösten!! För mig finns här inga måsten,här råder stiltje i hus och trädgård. Jag är nu inte den som springer runt och städar i buskar och rabatter. Gör väl någon vända dit emellanåt och rycker lite ogräs. Men DET är inget betungande.
Den stressiga våren då ALLT måste göras för att man ska kunna njuta av sommaren och då alla barn och barnbarn invaderar huset och villatomten ( att få barn/barnbarnsbesök är ju för all del jättekul) är förbi.
Nej det är nu som jag njuter av livet. Sittande i höstsolen på altanen med kaffekoppen.
Tänder levande ljus frammot kvällen och myser i mörkret.
Drömmer mig bort i framtida önskningar.

RELATIONSPROBLEM

Föresemestern kris, Semesterkris eller Eftersemestern kris.
Om man nu har kriser för jämnan kanske man ska ta sig en allvarlig funderare på om man verkligen är ämnade för varandra.
Man lever ju bara en gång och ska man gå i ständig terapi för att behaga varandra känns det rätt menigslös tycker jag.
Läser man relationsexperten på Aftonbladet så ska kalendern innehålla uppmärkta dagar som man ska gå i samtalsterapi för att få äktenskapet att fungera. Kan man samtala sig till KÄRLEK ? Vad tycker ni ?

Den biologiska klockan

Människokroppen är finurligt konstruerad. När jag var yngre undrade jag mycket om denna biologiska klocka,tyckte att det mest var trams. Men NU förstår jag den till fullo.
Två av mina barnbarn ska vara här hos mig de två sista veckorna på sitt sommarlov. Föräldrarna måste jobba och barnen ville inte vara på fritids/dagis utan ville spendera den hos sina morföräldrar i Värmland. Jovisst det tyckte jag också var en god ide och såg fram emot detta att få vara tillsammans med ungarna. Vi skulle kramas och mysa. Åka till stranden och bada. Fiska framemot kvällen. Spela kort och annat spel. Ja göra massor av kul saker.
Nu har de varit här i en vecka och vi har gjort många roliga saker. Men orken i kroppen har tagit slut. Huvudet sprängs snart för ljudnivån i huset har stigit till 1000%.
Jodå jag har pratat med dem om detta och då LOVAR att stilla sig. Men i nästa stund är det glömt.
Just nu känner jag mig som en gammal surtant som bara klagar och tjurar över busiga barn. Det är nog DETTA som kallas för den BIOLOGISKA KLOCKAN. Man har inte alls lika mycket tålamod och kraft som när man var i fertilålder. Fast man både önskar och hoppas på det.

CINDERELLAMANNEN

Jag gillar inte boxning.Tycker inte att detta är någon sport. Nej det är misshandel av allra högsta grad. Tänk att frivilligt gå med på att bli misshandlad, eller att med välriktade slag slå någon fördärvad. Hur är man funtad i huvudet då? Ja, kanske är man redan förstörd vad vet jag?!?
Min man gillar boxning. Det är nästan alltid något i den vägen på Eurosport. Han sitter där och hejar på och kommenterar, jag sitter där och blundar. Till slut går jag och gör något annat.
Men igår satt jag kvar. Jag satt där som klistrad från kl 21 till midnatt. Då sände Tv4 filmen CINDERELLAMAN. Oj oj vilken film. Ja, det var inte själva boxningen som var det intressanta utan handlingen. Många tårar fälldes och hjärtat satt vid flera tillfällen långt uppe i halsen.
Tänk ändå att pengar betyder så väldigt mycket när man inga har. Tänk att utstå misshandel, spott och spe av kärlek för de sina. Då är kärleken stor!!!!

Hjälp jag blir dränkt snart.!

Nu får jag skriva samma igen som jag skrev till midsommar. Men till skillnad att NU får jag ta till stora bokstäver.
REGNET DET BARA ÖSER NER!!!!!!!!
Det är dyblött överallt, inne som ute. Inne för att luftfuktigheten ligger på 95% ute för att marken är mättad av all väta.
Varmt är det men igår fick vi sätta på värmen inne för att få bort all fukt. Man kände ut golvet klibbade när man gick över det. Allt man tog i var fuktigt. Sängkläderna kändes som man hade bäddat med halvtorra lakarn.
Får nog elda lite fram mot kvällen igen.
Jag har också fått en förfärlig besvärlig förkylning, virus och baciller verkar trivas i detta fuktiga och varma klimat. Detta ÄR inte kul!
Det enda som jag kan tycka är possitivt är att jag inte behöver utsätta mig för solljuset. Det är annars ganska lockande. Jag står ju under cellgifts behandling för min hudcancer, som jag skrivit om förut

SORG.

Det blev ingen glad midsommar för mig!
Min mamma dog på midsommardagen, hon reste till änglarna och lämnade mig kvar.
Här sitter jag nu och sörjer och gråter. Det känns mycket tomt, en tomhet som jag inte riktigt visste fanns.På något sätt känner jag mig övergiven ensam i hela världen
.Nu ska jag fortsätta att leva utan att ha en levande mamma. Nu finns min mamma bara på foton och i minnen.
Konstigt känns det i hjärtat, konstigt och mycket ledsamt

SKIVEPITELCANCER !!

Idag ringde läkaren från hudkliniken. Han skulle lämna svar på mitt hudprov som han tog för någon vecka sedan.
Det var inte bra, det visade förstadiet till detta hemska, vidriga, otäcka, förfärliga djäv……. ja jag kan inte hitta ord nog för det- Skivepitelcancer!!
Det hade visserligen inte gått ner i underhuden ännu men i alla fall. Jag blev och är jätteledsen.
Nu ska den behandlas i 6 veckor med cellgifts salva och får inte utsättas för solbestrålning. Hur lätt är det i dessa sommartider. Jag får väl ha någon form av kompress tejad på kinden i sommar och glömma allt vad sol och bad heter. Det är inte något svårt beslut för jag väljer livet före något annat.

Besök hos doktorn.

Idag har jag varit hos doktorn på hudmottagningen. Jag har väntat väldigt länge på att han skulle ta emot mig.Men så idag fick jag äntligen komma på besök.Det känndes lite pirrigt när jag åkte hemifrån för jag har länge studerat och sökt information om detta ”lilla röda märke” som jag har på kinden.Många kvällar har jag suttit framför datorn och sett min dödsdom på skärmen. Maling melanom!!!!!!
. Han var mycket noga och tittade länge, kände och skrapade. Sa sedan att han skulle konsultera en kollega så jag fick vänta ett litet tag. När han gått ut ur rummet var jag jättesäker på att nu, nu skulle jag snart dö. Jag hade drabbats av hudcancer. Kollegan kom in och undersökte mig också, mycket noga även hon. Sen sa de att de skulle ta ett vävnadsprov och skicka in för annalys för att få ett bestämt svar.
De skar, sydde ett stygn och satt på ett plåster. Nu skulle det dröja ca 5 dagar sedan skulle vi veta säkert. Svar skulle jag få över post eller telefon. Bara att åka hem och gilla läget.
Doktorns misstanke var ialla fall att mitt ”lilla röda märke” kunde vara basaliom eller förstadiet till skivepitelcancer. Ursh hör ni hur det låter. Men om så var fallet skulle jag inte dö, utan behandling fanns. Vid lättare en slags ”salva” som strålade bort det onda om det rörde sig om djupgående fick man ta till kniven. Det får jag acceptera bara jag inte är döende.
Allt detta för att jag ÄLSKAR solen.

Besök hos mamma.

Jag var och hälsade på mamma igår på dementboendet. Hon blev glad att se mig, kände faktiskt igen mig denna gång.
Jag hade tagit med mig lite vårkläder som skulle bytas ut mot de varma vinterkläderna. När jag öppnade garderoben fick jag nästan en chock. Gud vad tillstökat det var där, allt låg huller om buller, När jag frågade henne vad som hänt här fick jag en lång förklaring på ”eländet”
På detta ställe fick man inte ha någonting ifred. Vem som helst kommer in och plockar i hennes saker och tjuvar fanns det där också. Hon hade med egna ögon sett självaste chefen fiska upp en femtiolapp ur hennes handväska. Och om HON inte hittade något så var det inte hennes fel utan alla andras. De som smyger in i hennes rum och ställer till oredan.

När vi hittat hennes jacka som mycket riktigt låg i ett annat rum och tömmt handväskan på skor, jumprar och diverse toalettartiklar gich vi ut i solen en stund. Tänkte att hon skulle tycka att det var skönt att få lite frisk luft och lite solsken i andsiktet. Jodå, i sådär fem minuter tyckte hon det, sedan skulle hon in igen. Hon var ju tvungen att passa maten. ( hade nyss ätit).
Jag lyssnade inte med det örat utan TVINGADE henne att sitta där på parkbänken i solen tillsammnns med mig en vacker vårdag.
Jag kommer att TVINGA henne till fler utestunder framöver. Hon behöver komma från ibland.

Smågnäll eller världskrig.

Jag la fotoalbumet på hyllan. Orkar inte engagera mig i tekniken just nu. Tar det en annan gång.
Gick ut på tomten tillsammans men min man istället. Nu skulle VI städa i växthus och plantera om altanväxterna.Jag har här förut talat om att det nu förtiden inte är mitt starkaste intresse, utan mest för ca 27 år sedan då vi köpte huset. Detta gäller min man också, han har med åren tröttnat på att fixa till det, men tycker att det är förträffligt när allt är gjort.
Jag hade bestämt mig i förväg att jag skulle göra allt detta utan att säga ett negativt ord. Men ”gubben” han bara gick där och gnällde och gnällde. Det var fel på det ena efter det andra. Jag råkade säga saker på ”fel” sätt så att han blev *förbannad*
och surnade till.
Ettt tag tänkte jag:
Agnetha, du ser sandkornet i din nästas öga ( min mans )men inte bjälken i ditt eget.
Så när jag kom in igen bestämmde jag mig för att rannsaka mig själv.
Ställde mig framför spegeln och tittade mycket noga.Ja, ni ska veta att jag var verkligen noggrann.
Men nej, jag kunde inte se någon bjälke.

Min mamma är dement.

Ja just det, min lilla mamma har drabbats av demens. Hon klarar sig inte hemma längre utan har fått flyttat in på äldreboende.Detta är inte populärt för hon kan inte förstå varför hon ska behöva vara där bara för att hon har ”ont i foten”
Det är jag som får stå för spott och spe för jag har spärrat in henne på detta ”fängelse” Jo, då jag har en bror men han har stoppat huvudet i sanden likt en struts. Ser och hör han inget så existerar det heller inte. Faaan ta honom!! Ja, jag blir så förbannad och ledsen över att han inte kan vara mig behjälplig i detta.
Mamma kan inte vara hemma längre. Hon glömmer allting. Går ut och hittar ej tillbaka. Äter i mängder för hon glömmer bort att hon nyss gjort dettta. Rumsterar om i lägenheten så att alla hennes saker är svåra att hitta. För att inte tala om detta med pengar. De försvinner ideligen.
Detta är tungt att bära för mig, Ibland blundar jag och förtränger likt min bror. Men det fungerar inte så bra på mig.

En SEEEG dag!!!!!!

Han kom inte idag. Följde med matte till kontoret istället. Som om det skulle vara roligare än att vara med mig.
Pyttsan heller!
Ja, det var väl det där med köttbullarna kan jag tänka. ICA:s passade nog inte så bra. Jag får prova COOP:s istället.
Nu blev min dag lite seg för jag struntade i skogen och gjorde precis ingenting

Ett mysterium!

Maken kom hem efter en liten uträttning:
.-Men va fan har han skitit inne!!!!!!!
-Vem?
-Hunden…… Fridolf förståss
-Men gud har han ont i magen. Jag går runt och kollar,
men hittar inget efter lille Fridolf.
Efter ett tag kom jag på det. Man tappar mycket mat
avsikligt när man är hundvakt. Jag öppnade bigpacken
av färdiga ICA köttbullar som det var X.tra pris på före påsk
Ingen bra reklam för den produkten.
Märk väl, datumet har inte gått ut de är fortfarande tjänliga.
Men de stinker!!!!!!!!

Nu är Fridolf här.

Han kom imorse redan klockan 8. Det är tidigt tycker jag, så jag gick inte upp ur sängen. Han kom in alldeles själv. Har egen nyckel. Han kom smygande upp i min säng och kröp ner mellan mina lakarn.En riktig morgonpuss fick jag- blöt och go sedan sov vi en stund till.
Efter morgonkaffet gick vi en långpromenad i skogen det tycker vi båda är härligt. Nu ska vi lägga oss i solen på altanen och njuta lite. Jag av lite musik- är sugen på att höra musiken från Duvemåla igen- och han ligger snällt vid mina fötter gnagandes på sitt ben.
Vad trodde ni va???? Fridolf är en hund,( ha.ha ) blandning mellan Pudel och Yorkshire terrier och är 7 månader.